Tonerna ljuder högt.
Ekar i de vita väggarna som sagolika, magiska takter.
Veronica Maggios stämma med Håkan Hellströms barnsliga, rassliga röst, kanske en underton av göteborgskan, är förtrollande.
Dem sjunger ihop om hur för bra det är.
Där dem sitter på pianot mellan flaskor, glas och fimpar.
Det är för bra nu.
 
I köket sprider ugnen sin värme.
225 grader varmt.
Kycklingfiléerna ska bli genomstekta av hettan.
Till det ska det serveras härlig spenat och ägg och allt det underbara som är älskat.
 
Om jag kan sätta ord på hur det känns.
Känns att vara där jag är idag.
Så skulle jag göra det med storslagen succé.
Jag blickar tillbaka med förundran, med avsmak, med fruktansvärda känslor i kroppen.
Hur jag stod där i affärerna, jämförde produkter, varje kväll samma sak framför toaletten.
Pengar jag spolade ner.
En bit kunde utlösa kaos i mitt inre.
 
Om jag kan sätta finger.
Finger på vad det var, som fick mig att kämpa.
Vara starkare än monstret inuti.
Så skulle jag göra det med samma beslutsamhet som jag hade när jag vände upp och ner på hela mig.
In och ut i hela mig.
Men jag kan inte sätta finger på det.
Mer än att helt enkelt, konstatera, att Emman inuti ville ut igen.
Hon ville inte kvävas av kaloriernas makt.
Eller av ångestens skrik.
Hon ville inte längre bli slagen på varje dag, tvåtusen gånger per dag.
Jag kan konstatera och förklara att jag valde livet.
 
Livet med all dess musik, ljusglimtar och glädjeutrop.
Jag valde livet framför mörker.
Och jag gjorde det för en gångs skull till hundratio procent.
Än har jag en bit kvar.
Men för varenda dag, vartenda steg jag tar framåt så blir jag starkare.
 
Det är dag 25.
Och fler dagar blir det.
Månader och år.
Det finns inget jag inte längre kan lösa.
Inte kan ta mig för.
Jag fixar allt.
 
Och om du är där, där jag vart för ett halvår sen.
Så vill jag att du tittar på dig.
Inuti dig.
Och ställ frågan, är det ett liv värdig dig?
Ett liv överhuvudtaget?
 
För kämpandet mot ljuset är värt all smalhet i världen.
Så länge lyckan smyger sig på och får dig att älska igen.
För just nu, om du är där jag vart, så finns det ingen kärlek kvar.
Du måste söka den, hitta den och fånga den.
Våga vara stark.
För den enda som kan göra något åt din situation, något åt ditt liv du fått, så är det du.
Och enbart du.
 
Jag ville nog egentligen bara skriva att jag trivs.
Väldigt bra med livet just nu.
 
Kärlek till er som läser. Enorma mängder av kärlek.

Kommentera

Publiceras ej