Jag vet inte varför jag loggade in här.
Just nu, just ikväll.
Men fingrarna vill dansa över tangentbordet för en stund.
Dansa i takt med tankarna som virvlar i huvudet.
 
Så dåligt samvete som jag har just nu har jag nog aldrig haft.
Inte på denna nivån.
Om vi bortser från anorexin/ätstörningen ett tag..
Jag har för första gången i mitt liv gjort slut med en annan.
Jag har klippt banden och jag "mår bra" av mitt beslut.
Bättre än jag trodde - vilket tyder på att jag gjorde rätt.
Jag följde min magkänsla och bortsåg från vad jag upplevt det senaste halvåret.
 
Men jag vet att jag krossade en annan människas drömmar och slog hans hjärta i tusen bitar.
Det svider att tänka på det.
Samtidigt, jag kan inte leva det livet för en annans skull.
Det är livet för kort för.
 
För att påminna mig själv - 5 veckor utan kräkning.
Det låter lite jag vet, men en sak i taget och jag är påväg.
 
Kärlek.
Det är kallt.
Jag är iskall.
Känner ingenting.
 
Men kanske lite grann.
En gnutta.
Jag bryr mig.
Alldeles för mycket.
Mer än jag vill.
 
Ena sidan säger att jag ska lägga ner.
Bryta och klippa banden.
Se det som en härlig tid som jag upplevt, delat och tyckt om.
Låta det låsas till enbart ett minne.
 
Andra sidan vill fortsätta.
Se vad som händer i framtiden.
 
"Som någon sa till mig, följ ditt hjärta men gå på din magkänsla."
"Emma, detta är inget för dig, det är inte bra för dig."
"Ge inte upp."
Jag får råd.
Av personer som bryr sig om mig.
Jag har ingen aning om vad jag ska lyssna på.
Aldrig har jag varit i denna situation förut.
 
Fast någon sa ju att kärlek inte skulle vara lätt.
Och är det kärlek?
Hur vet man...
Vi sitter där i soffan.
En soffa som är sliten.
Färgen är egentligen absurd men den har sin charm.
"När vi träffades så bestämde jag mig för att ha ett pokerface, du skulle inte se denna sida av mig."
Han ser in i mina ögon.
"Detta är inte du som person, det är något du HAR, men inget du ÄR."
Det värmde djupt in i själen.
För han har så rätt, detta är en sjukdom jag HAR men inget som definierar mig som person.
 
Dagen efter, sätter jag mig i den blåa volvon.
Jag har 20 mil tillbaka hem.
Det är 15 dagar tills vi ses igen.
Och för varje gång blir det jobbigare.
Det gör mer ont.
Att öppna den där bildörren och lämna orten.
Hela jag vill stanna kvar.
 
Jag tillät mig att falla ner i den onda cirkeln igen.
Tills jag insåg hur viktig jag är ännu en gång.
Och att endast jag kan förändra.
Hur mina rutiner får mig att må bra och fungera.
Så hittills denna vecka har jag mått väldigt bra.
Och verkligen kämpat i varje vaken stund.
Jag är på gång, och den långa vägen jag vandrar börjar bli ljusare.
Det känner jag.
 
<3