Människor är glada.
Alkoholen flödar och trots att klockan inte är mer än bara barnet så är många redan för berusade.
Alldeles för runda om fötterna.
 
Jag är inte en av dem, iallafall inte än.
Jag vågar inte häva i mig för mycket, inte på grund av rädslan för att skämma ut mig.
Det gör jag sällan som full.
Utan för att det bjuds på julbord, buffé.
Hur mycket ska jag ta? Vad kan jag tillåta mig att ta?
Vad kommer bordet bestå av?
Vad kommer alla tycka och tänka? 
Tänk om jag äter för mycket?
 
Jag vet med mig att jag hållt på kalorierna hela dagen.
För att orka med kampen vid bordet.
Det är personalfest.
Och jag har våndats över detta i månader.
Så länge jag vetat om att det är julbord detta året, och inte servering.
 
Jag vet att ingen kommer tvinga mig att äta.
Ingen kan någonsin göra det.
Men jag vill ju.
Bevisa för alla att jag är precis som dem.
Fast ändå inte.
Jag tror inte dem tänker på det så som jag gör.
Analyserar och beräknar.
Ångest.
 
Det bjuds på sill, lax.. såser.. kött..
Jag väljer lite av allt förutom sillen.
Min hunger har ingen nöd.
Så jag tar lite av allt.
Äter och pratar med folk vid bordet.
För jag ska vara precis som dem.
Laxen var gudomlig.
Och jag bråkar med mig själv om jag ska våga ta mer - eller inte?
Någon säger åt mig att det är okej när jag påpekar att den var god.
Så jag tar en liten bit till med dillmajonnäs.
 
"Nu måste vi verkligen dansa av den här FETA maten."
Det är en överviktig tjej vid mitt bord som vräker ur sig denna kommentar.
Och jag finner mig själv med huvudet i toalettstolen några sekunder senare.
Med tankar om att dans inte kan förbränna allt fett.
 
Det är efteråt, när jag ligger hemma i sängen som jag skäms.
Skäms över att jag inte kunde låta bli att ta lite till.
Eller att det var kommentaren som fick mig att hulka.
 
 
 
Det är onsdag morgon.
Och jag fick helgen på mig att bestämma mig hur jag ville ha det.
Gå på mediciner.
Sjukskrivning.
Inläggning.
Klara sig själv.
Men jag har ju bestämt mig.
Så har jag ju sagt förr - och skrivit här.
Att jag ska bli frisk.
Men vissa dagar, är det precis som om jag inte vet om att jag har en sjukdom.
Det är dem dagarna jag försvinner i min bubbla.
Begraver mig i min ångest och mina mörka tankar.
Självdestruktiviteten är det enda som fått mig att andas, att överleva min vardag.
 
"Jag har bestämt mig att nu får det vara nog. Jag har bara ett liv, jag får inget mer efter detta. Och ärligt talat orkar jag inte 13 år till. Jag kanske inte ens har 13 år till om jag fortsätter."
Hon skiner upp.
Och jag har så rätt.
Jag har ägnat mer än halva livet åt detta. Nu får det vara nog.
 
Kampen är svår.
SÅ SVÅR.
Men nu är det fan nog.
Signalen är stark och ljuder med irriterande toner i mina öron.
Det är mörkt, och när jag öppnar ögonen är det lika mörkt ändå.
Solen har inte heller vaknat.
Ska jag, ska jag inte...
Jag borde.. men jag orkar inte...
Jag stannar hemma..
Nej.. jag måste för min skull.. för pengarna..
Måste jobba..
 
Så jag går upp med tunga steg och gör det jag alltid gör på morgonen.
Sätter på kaffet och går på toaletten.
Orkar knappt sminka mig.
Går ut genom ytterdörren.
Ut mot ännu en dag.
 
Jag vet att jag måste göra det.
För min skull.
Men helst vill jag låtsas som att allt är bra.
Jag vill inte vara svag eller feg.
Men ärlighet varar längst.
 
Min chef är där redan vid åtta på morgonen och jag säger till honom att vi ska prata.
Vi går in på hans kontor och jag pressar ur mig varje ord.
Om diagnosen depression, om mediciner.. om sjukskrivning.
Efter en timmes prat kommer vi överens om att jag ska försöka hålla mig kvar över ytan på jobbet.
Och få all hjälp jag kan.
Men någonstans har inte stenen i bröstet släppt.
Jag vet att helttidssjukskrivningen är åt helvete.
Jag skulle endast gå upp för min hunds skull, sen gå direkt under täcket igen.
Ändå är det, det enda jag vill göra.
Sova, och sova länge.
 
Idag har jag varit stark.
Ruskigt stark och att blotta mig på det viset jag gjorde idag, ger mig ändå mer styrka.
Något som jag gjorde för mig.
Som stärkte mig.
Jag har klarat av både lunch och nu middag samt frukost.
Vet att sallad inte är något att skryta med.
Men det är det enda jag vill och vågar äta.
Så då får det vara okej.
 
Slänger in en mysig bild på den personen som får mig kämpa mest.
Får mig att fortfarande gå upp ur sängen och hon får mig till att aldrig ger upp.
Min vackraste hund, Lilo.
Eller som jag kallar henne, Lilosen.
För henne, är jag allt. Och den känslan försöker jag hålla fast vid.
 
 
 
Jag är där precis i tid.
Sitter och väntar i den stora salen idag istället för mitt vanliga ställe.
En dörr öppnas och ut kommer hon.
Ett välbekant ansikte.
Hon har haft semester, ser utvilad ut och är som alltid fint klädd.
Idag bär hon svarta byxor, snygg topp och kavaj som framhäver hennes former.
Hon går mot mig med ett snett leende.
"Det var inte idag du skulle till mig väl?"
Jag vill säga ja.
Jag vill sitta ner med henne och bara.. känna mig ombrydd.
Men jag skakar på huvudet.
 
Det är dags för min fjärde (?) psykiatriska bedömning.
Med ytterligare en ny person.
Och jag sitter och väntar.
Det går nästan en kvart för mycket.
Det öppnas en ny dörr, och ut kommer en lång kvinna.
Stora bröst och lite för mycket godsaker.
Hon ser snäll ut.
"Emma?"
Jag ler svagt och tar henne i hand.
 
Hon frågar hur jag mår.
Hur jag äter.
Vad jag väger.
 
"Du är nedstämd...? och ledsen.. jag märker det."
Hon bryter lite från sitt modersmål.
Kan det vara bosnien?
Hon pratar om mediciner.
Sjukskriving.
Behandlingar.
Hon frågar om Capio i Varberg.
"Du är mitt ansvar och jag vågar inte skicka hem dig förrän jag har gjort något för att hjälpa dig."
Jag skäms över min situation.
Att jag blivit diagnostiserad med depression, anorexia med bulimisk form.
Hon vill skriva ut anti-depressiva.
Sätta mig på heltidssjukskrivning.
Men kanske halvtid är bättre.
Vi enas om 25%.
Vi tar pulsen som är låg.
Vikten, jag som inte vägt mig på länge, har gått ner 1,5 kg.
Och hon tar blodtrycket som hon tycker är lite för lågt.
 
Innan jag går ut från rummet, så sa jag åt henne att jag skulle tänka på sjukskrivning.
Att jobba inom handels och sjukskriva sig innan jul är inte populärt.
Och jag hatar att jag ens tänker så.
För egentligen är inte jag jobbet, jobbet är inte mig.
Och helt ärligt hade det varit underbart att slippa skiten.
Stressen och alla krav utan ett piss mer i lön.
Men prestationsångesten är så stor,
Vad ska alla tycka?
Kommer dem hata mig..?
 
Jag har idag legat under täcket i 5 timmar.
Vägrat gå upp.
Slumrat om vartannat.
Tackat nej till en vän..
 
För det känns mörkt just nu.