Hej!
 
valde idag att spendera min dag med min fina mamma. Det är både bra och jobbigt. Men det är lättare att kämpa med maten när jag har någon med mig. Trots att jag vet att jag ska klara av det själv för att komma någon vart. Men samtidigt är jag nere på så låg vikt nu att jag tar till alla medel för att få i mig så mycket som möjligt. Det är ju en utmaning i sig. Att äta både bullar, godis, chips, glass, kex med ost och även en portion makaroner med köttfärssås. Efter det ska jag också klara av att inte kräkas upp maten. Mina tänder har blivit så förstörda efter alla mina kräkningar genom åren att jag inte har råd att kräka upp maten längre. 
 
så hur tänker jag när magen står rakt ut för den är svullen och ovan. Och hur tänker jag när jag knappt kan böja mig ner utan att det kommer upö i munnen?
 
jag vet faktiskt inte. Mer än att ångesten får förbli. Och att jag förhoppningsvis står ut med att sova på saken. Kanske är det också min starka längtan efter att kunna bära ett par shorts nu i sommar som inte är storlek 32. (32 finns inte ens i de vanligaste affärer..) utan att jag måste gå upp iallafall en storlek.
 
jag kommer fixa detta.
 
Jag går hos en psykiatrisjuksköterka.
hon är mån om mig och kan alla trix och knep.
därför går jag och tar mitt bikarbonat prov en gång i veckan.
på det sättet kan dem se om jag kräks och på ett ungefär hur mycket.
 
klockan nio ska jag vara där.
och jag har ätit. Ett knäckebröd.
och det är positivt.
för det är bättre än ingenting.
 
och idag tänker jag också äta något på jobbet innan jag börjar.
jag brottas med tankarna om deT blir en halv fralla eller yoghurt.
men för att sparka mig själv extra mycket i röven så borde jag ta både och.
 
peppad till tusen.
jag fixar detta.
 
Detta är mitt första inlägg.
Jag vill förtydliga att denna blogg kommer inte att innehålla stötande bilder.
Eller verktyg för hur du kan gå ner i vikt.
Jag kommer heller inte att avslöja vem jag är just nu.
Utan endast fokusera på mitt mående och min långa resa jag har framför mig.
 
Jag har levt med en ätstörning i ungefär 13 års tid.
Jag kan minnas tillbaka så långt som när jag endast var en tioåring och stod på vågen.
Hur jag svalt mig själv några dagar för att få en kick av att se siffrorna på vågen minska.
 
Jag har alltid varit kraftig, när jag var yngre. Något jag också ständigt fick höra i skolan.
Och jag har också alltid varit matglad när jag var yngre, Något som inte heller gick obemärkt förbi.
 
Jag kan inte svara på varför just jag, efter så många år med denna sjukdomen blev drabbad.
Även om alla psykologer, psykiatriker och terapeuter har försökt hitta alla möjliga orsaker, som mina föräldrars skilsmässa, min mammas ständiga bantande, min utsatthet för mobbning i skolan eller brist på självkänsla, så kan jag inte skriva varför.
 
Men det jag ärligt kan skriva är att jag har insett, mer nu än någonsin att jag är drabbad av Anorexia/Bulimi.
Och att jag, efter så många år av självdestruktivitet väljer att en gång för allt i världen, ta mig ur det.
Jag tänker inte bara gå upp i vikt och bli bättre på mitt ätande. Jag tänker också bli kvitt mina plågoandar.
och föralltid sluta räkna kalorier, fett och förbränning.
Jag tänker också sluta lägga fokus på vad vågen säger och istället hitta vem jag är och vad min själ vill med mitt liv.
 
för helt ärligt? Jag tror jag dör på riktigt snart om jag fortsätter på denna vägen.
 
Jag har en lång resa och kamp framför mig, men än är det inte för sent.
Så länge jag vågar tro att det går, så ska det gå. För det går.
 
och det finns ingen annan utväg än döden ifall jag inte tar tag i mina problem.
 
wish Me luck.
i Will need it.