Att glömma det förflutna.
Det jagar en.
Det jagar en.
Ständigt känslan.
Ständigt påminner den.
Om hur det en gång var att inte känna låren gå ihop.
Eller hur man kunde känna.
Känna revbenen.
Både innanför skinnet.
Och utanför.
Hur det var när arbetsbyxorna, i minsta storlek åkte av.
Eller känslan.
Den ständiga känslan - lätt.
Den ständiga känslan - lätt.
Tom.
En tomhet.
Jag är trött.
Trötthet som rymmer hela mig.
Min vikt har gått upp mer.
Snart är jag på gränsen till övervikt (enligt BMI)
Hur?
Jag vet inte.
Jag överdriver inte.
Det svär jag på.
Det är fakta.
Och det förintar mig långsamt med säkert.
Kanske borde jag vara glad.
Glad för att jag lever.
Tänka att hur kroppen är har ingen betydelse.
Men det vore lögn.
En stor fet lögn.
En stor fet lögn.
För att för mig har den all största betydelse.
Och så länge vikten går uppåt - så kommer jag aldrig bli fri.
Jag har gått tillbaka på att leva på tillåtna livsmedel.
Väl medveten om det.
Medveten om att så skulle jag inte göra.
Jag som skulle utöka mina kock erfarenheter och få nya.
Vanlig husmanskost - det skulle jag göra.
Fixa och dona och göra matlådor.
Det gör jag inte.
Och jag vet inte.
Ingen aning hur länge jag ska orka med detta nu.
Det går snart inte längre.
Jag gråter tårar, i förtvivlan varje gång jag går till sängs.
Gråter tills jag somnar.
Gråter över min hund.
Över min kropp.
Över mitt liv.
Och önskar innerligt att jag ska vakna upp som någon annan individ.
Någon annanstans.
Med fina vänner, fin kropp och god mat.
Det händer aldrig.
Men jag gråter ändå.
För denna ständiga känlsan.
Känslan av hopplöshet.
Känslan av hopplöshet.
Att inte glömma det förflutna.
Den äter upp mig.
2 kommentarer
Helen
26 Jun 2014 12:44
Hej! Det gör ont att läsa det du skriver. Du ska inte behöva må så dåligt nu när du gjort den här resan och kämpat hela våren. Du ska vara så stolt över dig själv för att du vågade och genomförde!
Ett tillfrisknande går aldrig spikrakt och många gånger kan man vilja gå tillbaka för att nuet är så jobbigt att uthärda. Men ge inte upp!!
Har du möjlighet att ta upp din samtalskontakt? Det här mellanlandet mellan jättesjuk och helt frisk är verkligen det svåraste att ta sig igenom för det är nu balansen, självtilliten, självkänslan, självförtroendet och nya vanor och beteenden ska sätta sig och bli bestående. Samtidigt som man ska orka med att kroppen förändrats och att man psykiskt inte är färdigläkt. Egentligen borde man ha ett omfattande stöd från andra under den här tiden och inte att andra ska tro att man är helt frisk bara för att man gått upp sina kilon. Alla ätstörningar sitter ju i huvudet. Om du inte vill ta upp tråden med din gamla samtalskontakt kanske du kan söka en ny? Jag tänker en riktigt duktig psykolog som kan motivera och vägleda dig, hitta nya vägar och sätt att göra saker på. Inte bara prata och ställa massa krav. Jag tänkte också på att du kanske skulle hitta en sjukgymnast som kan ge behandling i Basal Kroppskännedom där man lär sig lyssna på kroppen och vara trygg i sig själv och minska ångesten. Kanske finns på Öppenvårdspsykiatrin eller en vårdcentral där du bor?
Om allt känns hopplöst och dagarna är skit - klandra inte dig själv. Det är inte ditt fel att det är så här. Du är bara inte färdigläkt. Kämpa på! Stor kram till dig!
Helen
26 Jun 2014 17:34
Kom på en sak jag glömde skriva! Någon gång i våras berättade du om en gammal bästis du hade träffat igen. Kan du inte skicka ett sms till henne (eller någon annan vän som du kanske tappat kontakten lite med) och skriva typ: "Hej! Det var längesen vi sågs. Hur är det med dig? Några sommarplaner? Det känns lite som att jag håller på att trilla dit igen och det skulle vara så kul att träffa dig, göra nåt kul och tänka på nåt annat :)"
Det kanske inte känns som en bra idé just nu, men kanske är det rätt att gå emot den känslan, skriva det där smset och försöka göra det som du brukar tycka är roligt. För det kan ju ge dig massa energi tillbaka även om det inte känns så just nu. Försöka att lura hjärnan lite :)
Kommentera