Igår var jag hos min terapeut.
"Hur går det för dig Emma?"
Jag tittar henne djupt i ögonen, sträcker lite på mig.
"Dag 20 sen min sista kräkning."
Kanske kunde jag inte låta bli att le när jag sa det.
Mungiporna, jag kände dem, dem gled upp på kinderna några centimeter.
"Åh Emma, detta är så bra!"
 
Vi pratar om mina framsteg.
Och så fokuserar vi på vad som är skillnaden inuti mig och orken.
Istället för siffror och annat.
Jag behövde inte heller väga mig, vilket jag är tacksam för.
Det hade gjort mer skada än nytta.
Där måste jag veta min gräns.
 
Vi pratar om framtiden.
"Hur känner du.. ska vi avsluta snart?"
"Jag har gått hos dig i snart ett år, lärt mig mycket.. så ja, snart tycker jag det."
"Då tar vi bara några gånger till så avslutar vi detta efter du träffat en doktor."
"Det låter bra!"
Jag känner mig ändå så pass stark.
Kanske inte jämt och alltid.
Men ändå så pass att det jag gör nu, gör jag på rutin.
Istället för kamp hela oändliga tiden.
 
Jag frågar henne om jag kan få ett diplom sista samtalet.
Jag är seriös, hon skrattar.
Men hon förstår hur jag menar.
För en gångs skull gör jag detta ensam och det ska jag ha bevis på.
 
Jag har hela livet framför mig.
Det är en bra bit kvar innan mina demoner är förintade.
Men jag ger mig inte förrän sista spår av dem är borta.
 
Jag längtar till kärlek.
Till sommar.
Till tatuering.
Till nya kläder.
 
Jag längtar något så oehört och min drivkraft ligger i min längtan.
Längtan till glädje.
 
Kärlek till er.
 
PS. dag 21.
Dag 20..
börjar tungt idag.
 
känner mig och tycker jag ser fetare ut dag för dag. Kanske är jag det också.
 
ångest.