Just nu sitter jag på ett stengolv vid lägenhetsdörren. Här är det enda stället det finns wifi som funkar på hotellet.
 
I side är det just nu 30 grader varmt och vi har precis tagit oss hem efter ännu en dag vid havet. Det är femte dagen här.
 
Här, har jag blivit förälskad.
Förälskad i Side, människorna och vädret.
Jag lovade mig, jag svor på att må så bra jag bara kan här. Äta vad som serveras och unna mig precis vad jag vill.
det är också det jag gjort.
Men allt har sitt pris.
Bröd, ris, kebab, pommes, miljoner olika såser..
mer bröd.
bröd.
Hela jag, har blivit större dessa dagar.
Jag njuter nu.
så gott jag kan.
men jag är rädd för var som händer om 3 dagar när jag återigen är hemma i Sverige.
då jag återigen ska ha mina svarta jeans eller jobbkläderna.
för som jag ser ut nu, så tror jag inte att dem ens passar längre..
 
fördelen med resaN förutom att jag förälskat mig i Side, så är det att jag gjort saker jag aldrig trodde jaG skulle klara av att göta utan att kompensera.
och någonstans är dET nog nyttigt att ha det med sig i bagaget. Att jag fixar det.
 
 
Så, nu när resan är bokad och det bara är 23 dagar kvar tills vi lyfter mot Side så insåg jag att jag inte äger några sommarkläder.
Jag äger knappt ett enda plagg.
Minns ni förra sommaren när jag bloggade?
Jag köpte aldrig kläder.
På sommaren gick jag runt i arbetskläder (jobbade hela sommaren) så när jag väl hade en ledig dag,
så stod jag där med svarta leggins och inte ens ett linne.
Jag kunde inte klä mig i något tunt utan gick oftast runt i svarta, tjocka jeans och en tjock tröja.
I 35 graders värme.
 
Så nu när jag inte längre hetsäter och kräks.
Och inte längre bara kräks.
Så slösar jag inte heller samma mängd pengar på skräp - mat.
Dessutom äger jag inte heller någon bil - sparar pengar.
 
Därför har jag de senaste månaderna (i och med att jag nu passar storlekar i affärerna) shoppat.
Enormt mycket.
Kan säga att det känns fint att kunna få unna sig det.
Att veta att det är mina tjänade pengar som inte spolas ner i en toalettstol.
Istället går dem till mig, som en belöning för att jag står ut.
Står ut varje dag och försöker jobba med mig själv hela tiden.
 
Därför åkte jag idag iväg och.. shoppade!
Det blev en långklänning och jisses, jisses vad vacker jag var i den.
Ja ni hörde mig. Jag hade bröst.
Jag hade former, men inga valkar syntes.
OCH JAG VAR SLÅENDE VACKER.
Förstår ni varför jag skriver detta?
För att istället för att skriva allt negativt jag kan som jag känner om min kropp i denna förändring.
Så skriver jag enbart postivit.
Det har konstaterats att man kan lura hjärnan genom att intala den gång på gång.
Och i 14 års tid har jag intalat mig att jag är både det ena och det andra.
Jag har skurit mina armar, hatat och svurit åt mig själv.
Hatat min person, den jag är.
 
Men sen årsskiftet när jag verkligen bestämde mig för att ta tag i detta, ta tag i att kriga mot denna sjuka sjukdom så har jag försökt intala mig själv att jag duger.
Att jag förtjänar att må bra.
Att jag förtjänar att äta mat.
Att jag ÄR vacker.
Fin både på utsida och insida.
 
Men ni ska veta att det sitter långt inne fortfarande.
Att jag trillar ibland och hatar och hatar och.. hatar.
Men jag hatar inte SÅ starkt längre att jag hulkar mig över sitsen på toalettstolen och skadar mina organ.
Jag hatar inte SÅ starkt, mig själv, mer att jag tar en sax eller kniv eller ett rakblad och skär sönder min hud.
Utan jag lär mig hantera min frustration, ledsenhet och ensamhet på helt andra sätt.
 
Så idag, köpte jag sommarkläder inför Turkiet.
Det gjorde inget att det kostade endel.
För det är jag värd.
Och jag kommer klara resan galant, tror jag.
Eller nej.
 
Jag vet.
Kramar.