Vi sitter där i soffan.
En soffa som är sliten.
Färgen är egentligen absurd men den har sin charm.
"När vi träffades så bestämde jag mig för att ha ett pokerface, du skulle inte se denna sida av mig."
Han ser in i mina ögon.
"Detta är inte du som person, det är något du HAR, men inget du ÄR."
Det värmde djupt in i själen.
För han har så rätt, detta är en sjukdom jag HAR men inget som definierar mig som person.
 
Dagen efter, sätter jag mig i den blåa volvon.
Jag har 20 mil tillbaka hem.
Det är 15 dagar tills vi ses igen.
Och för varje gång blir det jobbigare.
Det gör mer ont.
Att öppna den där bildörren och lämna orten.
Hela jag vill stanna kvar.
 
Jag tillät mig att falla ner i den onda cirkeln igen.
Tills jag insåg hur viktig jag är ännu en gång.
Och att endast jag kan förändra.
Hur mina rutiner får mig att må bra och fungera.
Så hittills denna vecka har jag mått väldigt bra.
Och verkligen kämpat i varje vaken stund.
Jag är på gång, och den långa vägen jag vandrar börjar bli ljusare.
Det känner jag.
 
<3
Och så händer det.
och så lovar jag mig att det inte ska hända igen.
jag lovar mig hårt.
men så händer det, igen.
och så tänker jag att "det gör inget, så länge jag inte gör det igen. Jag kan bättre än så. Jag vet bättre. Jag är bättre."
och så går de några dagar.
sen så händer det ytterligare ännu en gång.
 
så jag börjar tappa tron på mig själv.
börjar se anledningar till att fortsätta mera.
Det är den första oktober.
En onsdag.
Jag sitter här med laptopen i knät och tänker tillbaka.
Livet för ett år sen.
Livet nu.
Det går inte att jämföra så att jämförelsen blir rättvis.
Så att jag kan förklara hur stor skillnad det är nu.
 
 
 
Min mage förr mot min mage i somras.
Jag är stolt över mig själv.
Jag är så stolt och jag glömmer ofta påminna mig själv om min resa och hur stort det faktiskt är att ha tagit sig såhär långt.