Jag har tänkt.
 
tänkt på att avsluta allt.
 
jag har också trillat.
 
trillat med huvudet i toaletten.
 
2 gånger på en vecka nu.
 
5 månaders kräkfri hade jag varit den 6 juli.
 
Nu - ett misslyckat projekt.
nu ett fiasko.
Att glömma det förflutna.
Det jagar en.
Ständigt känslan.
Ständigt påminner den.
Om hur det en gång var att inte känna låren gå ihop.
Eller hur man kunde känna.
Känna revbenen.
Både innanför skinnet.
Och utanför.
 
Hur det var när arbetsbyxorna, i minsta storlek åkte av.
Eller känslan.
Den ständiga känslan - lätt.
Tom.
En tomhet.
 
Jag är trött.
Trötthet som rymmer hela mig.
Min vikt har gått upp mer.
Snart är jag på gränsen till övervikt (enligt BMI)
Hur?
Jag vet inte.
Jag överdriver inte.
Det svär jag på.
Det är fakta.
 
Och det förintar mig långsamt med säkert.
Kanske borde jag vara glad.
Glad för att jag lever.
Tänka att hur kroppen är har ingen betydelse.
Men det vore lögn.
En stor fet lögn.
För att för mig har den all största betydelse.
Och så länge vikten går uppåt - så kommer jag aldrig bli fri.
 
Jag har gått tillbaka på att leva på tillåtna livsmedel.
Väl medveten om det.
Medveten om att så skulle jag inte göra.
Jag som skulle utöka mina kock erfarenheter och få nya.
Vanlig husmanskost - det skulle jag göra.
Fixa och dona och göra matlådor.
Det gör jag inte.
 
Och jag vet inte.
Ingen aning hur länge jag ska orka med detta nu.
Det går snart inte längre.
Jag gråter tårar, i förtvivlan varje gång jag går till sängs.
Gråter tills jag somnar.
Gråter över min hund.
Över min kropp.
Över mitt liv.
Och önskar innerligt att jag ska vakna upp som någon annan individ.
Någon annanstans.
Med fina vänner, fin kropp och god mat.
Det händer aldrig.
Men jag gråter ändå.
 
För denna ständiga känlsan.
Känslan av hopplöshet.
Att inte glömma det förflutna.
 
Den äter upp mig.
Regnet öser ner utanför.
Himlen är grå och den gråter tårar i mängder, tårar som faller på mig.
Tårar som kommer med kyla och endast några få plusgrader.
Vilken kontrast.
Sverige leverar inte lika bra som Turkiet.
Varken i väder eller i psyket.
 
Jag är medveten om att jag måste acceptera mina val.
Min semester som var så bra, förstörs av mina skrikande plågoandar så fort jag sätter mina fötter i himlens regn.
Sveriges mark.
På jobbet möts jag av blickar.
Jag ser vad de tänker.
Det är inget jag inbillar mig utan det är något jag ser.
Jag har lärt mig tolka människors blickar utan att de behöver säga något.
Jag vill skrika ut till dem att det är okej att bli fet på semestern.
Att de får inte döma mig nu.
Döma tjejen som en gång satt där med salladen i lunchrummet och grät inombors.
Se ner på henne när hon hade ont i ben och kotor av att sitta på en stol.
Eller förakta henne när hon en gång var konstant frusen, hårlös och blå i huden.
 
De får bara inte äcklas av mig nu.
Och jag vet någonstans att jag borde inte bry mig om det - vad andra tycker om mig och min kropp.
Men det gör jag.
Och det svider och det gör ont.
 
Ont att kläder inte passar som de gjort, ont att kinderna är som kuddar och att höfterna väller över byxliningen.
Det svider i min identitet och jag har funderat många gånger på att trilla tillbaka.
Att få tyna och bara tyngdlös. 
För denna tunga tyngd är svår och slitsam att bära.
 
Nu när vardagen är sitt vanliga jag, blev jag likaså.
Mina tankar är mörka och jag är sällan glad.
Trots att jag nyss låg där på stranden, fri som en fågel.
Minnen för livet.
Så är det mörkt i själen.
Och jag har inte längre något att se fram emot.
Allt likadant - allt lika ensamt.
 
Jag vande mig vid att ha mamma där att prata med och umgås med.
Nu när jag kommer hem efter en arbetsdag så är det tyst - ensamt.
Och ingen vän att se.
 
Ensamheten måste ändå vara värst.
Så när himlen öppnar sig och gråter.
Så gråter jag också.
Ösregn på hög nivå och grått har blivit en vardagsmelodi.
 
...