Publicerad 2013-01-21 22:09:56 i Allmänt

Jag ska fixa det här.
Jag är ju stark.
Jag är den starkaste i världen.

Men det starkaste i världen tar inte sönder sig själv.
Så som jag gör.


Det är bullshit.

Jag lever praktiskt taget på jobbet.
Är aldrig ledig.

Trött.
Kallt.
Fryser.
Mörker.



Publicerad 2013-01-02 22:52:38 i Allmänt

Jag har ingen aning vilken dag det är längre.
Jag måste titta efter nästan varje dag.
Idag är det onsdag.
Det är iallafall vad min mobil visar.
Men för mig hade det lika gärna kunnat vara en måndag, fredag eller
någon annan av veckans dagar.
För varje dag är den samma lik.
Sekunder blir till minuter.
Minuter blir till timmar.
Men jag är fast i en evighet.
Varje vaken tid är vad som känns som ett år.

Allt känns nattsvart.
Jag tar på mig samma svarta byxor och blåa skjorta varje morgon.
Jag bor i dem kläderna och varvar med mjukisbyxor så fort
arbetsdagen är slut.
Inget ljus i tunnelns slut.

Sliten och trött.
Less på Livet.
Offerkoftan är skön och sticks inte.

Masken som jag bär varje dag är tung.
Som bly.
Jag är med i samtal.
Men minns inte efteråt vad som sagts.
Jag ler och skrattar.
Men bara på utsidan.
Det händer att jag måste samla mig. Gå undan,
låsa in mig på en toalett och titta mig i spegeln.
För att se om personen jag stirrar på finns där.
Om hon lever.
Men hon är långt borta.

Mest av allt vill jag lägga mig under täcket.
Gömma mig.
Och aldrig mer titta ut på världen runt omkring.
För jag orkar inte bära mer.



.
Publicerad 2012-12-28 22:56:50 i Allmänt

Jag förstör ju bara för mig själv hela tiden.
jag ångrar varje gång.
det ska aldrig hända igen,
men så ligger jag där.
på golvet.
och kommer inte upp.

hur ska jag finna styrkan att bryta mig från det här?
jag vill ju verkligen inte gå igenom samma helvete igen.
samma långa jävla väg som är flera tusen mils lång.

"låt nu inte han förstöra det du byggt upp!"
men om han hjälpte mig bygga.
om han var den bärande väggen.
hur kan det då inte raseras.

lyckan krossades när orden ur hans mun nådde rummets luft,
och jag behöver hjälp.
men jag vågar inte prata med någon.
för jag skäms.
skammen är större än sorgen över vad jag tagit sönder.

jag orkar fan inte mer.
Jag ser henne i gången.
Vi har inte setts på 3 år.
Endast telefonsamtal då och då.
Hon är inte så lång, har den perfekta hårfärgen (vitblond) med håret ihopflätat.
Det har blivit långt.
Hon bär en lite förstor Canada Goose jacka och står och tuggar  på något.
Våra blickar möts och vi ler.
Äntligen ses vi igen.
 
Hon är en gammal vän från gymnasiet.
En av de bästa jag har.
Hon har kommit för att stanna över en natt.
Idag bor hon i Boden, långt upp åt helvete.
Men det är något med henne som får mig att reagera mer än bara positivt.
Hon är hålig.
I ansiktet.
Nästintill mager.
Hon pratar om motion, mat och ångest kring godiset hon köpt.
På morgonen äter hon en halv smörgås och petar bort något från den.
Det skriker i mig.
Vad hände med den sunda tjejen jag kände?
Hon som var så positiv till allt och inte brydde sig speciellt mycket om en kaka hit, en kaka dit.
När vi är ute och går har hon en tvångstanke om att gå exakta antal minuter.
Precis som jag har på gymmet.
Eller att hon köpte ETT HELT KG godis till oss, och åt hela själv nästan.
Jag känner hur jag tar efter henne.
Kanske borde jag med gå ut och gå minst 2 timmar om dagen.. kanske borde jag med gå ner lite till..
Hon är min bästa vän, men detta mötet gjorde nog inte bara gott.. Det förde med sig en del grubblerier hos mig.
 
 
Vi sitter i mammas kök.
Jag har precis ställt mig på min värsta fiende och sett dess dom.
Det är fruktansvärt.
Det är vidrigt.
Jag vet mycket väl, att jag borde bli så glad.
Hoppa.
Kanske till och med jubla.
Men allt jag känner är hur det stora mörka molnet i mig fylls av avsky.
Det är 6 kg upp nu sen i somras.
Det är 6 kilogram.
 
Mamma får spader.
Säger saker jag måste få höra.
"Hur tror du vi mår? Vi som älskar dig mest? Alla dessa svängningar du har.. vi älskar ju dig."
Jag försöker ta till mig. 
Försöker få in ordens innebörd i mitt inre.
Och kanske mår jag lite dåligt för att jag inte ätit något på hela dagen.
Eller för att jag bara sårar.
För en sak är säker.. mina känslor för dem jag bryr mig mest om, och älskar, har inte dött.
Dem är starka.
Och idag när jag åt min middag med all min kraft, så tänkte jag på mamma.
För ibland, kanske alltid, är det lättare att kämpa för andra än för sig själv.
 
Du ska dö anorexia nervosa.
Jag ska bara klura ut hur.
Det droppar.
Salt vatten.
Ner från ögonen.
Ögonens tårkanaler och rinner ner på de torra kinderna.
De är beviset på såren därinne.
Minnesbilder efter minnesbilder.
Det fortsätter rinna, mer och mer.
Mycket.
Jag gråter tills där inte finns mer tårar.
Tills ögonen är ömma.
Helt slut.
 
Jag har inte gråtit så, på väldigt väldigt länge.
 
I en svag minut funderade jag till och med på att ta upp telefonen och ringa..
Ringa efter hjälp.
 
Jag känner mig otroligt ensam.
Utan stöd.
Utan en famn,
Utan någon som säger att "Allt kommer bli okej, allt kommer bli bra."
 
Och nu droppar det igen..