Idag, den 11 september är det exakt en månad sen jag avslutade min terapi som jag gått i, i 1,5 år.
När jag kramade om henne och klev ut ur rummet så kändes det som en seger.
En lättnad.
Jag hade själv bevisat för mig själv och omvärlden hur långt man kan komma om man ger sig fan på det.
Hur stark man kan bli av att bestämma sig och aldrig ge upp hur många gånger man än faller.
Det var en underbar dag.
 
Men sen dess så har jag fallit tillbaka mer och mer.
Jag har kräkts 8 gånger på denna månaden.
4 av de gånger har jag inte gjort det avsikligt utan det har blivit för mycket för min egna kropp att hantera.
Och då har det åkt ut av sig självt.
De resterande hälften har jag själv skapat i min ångest.
VARJE gång har jag tänkt: Vad håller jag på med?
Detta är inte jag längre.
Inte vad jag vill med mitt liv längre.
Jag KAN bättre än såhär.
 
Jag vet ju det, att jag är starkare än så. Att jag kan mer nu. Jag vet nu vem jag är och vad jag vill.
Men när ångesten kryper sig på så går jag in i mig själv och det är svårt att komma ur.
Precis som förr.
Skillnaden nu?
Jag bryr mig så mycket mer om mitt egna liv.
Varför gör jag det då?
Varför tillåter jag mig själv att förnedra mig så djupt att jag går in med huvudet böjt över en toalettstol för
att jag är rädd för att kalorierna jag stoppat i munnen ska synas?
NEJ - jag borde veta bättre vid det här laget med tanke på att jag stått praktiskt taget stilla i vikt, 3 upp, 3 ner jämt.
Precis som en normal människa med mens, hormoner och annat runtomkring.
JAG KAN JU DETTA.
Jag vill inte må dåligt, gå in i någon sorts depression igen.
 
Jag vill vara mig.
Ändå kan mina hjärnspöken inte låta mig vara.
Konstant fokus på kroppen, muskler, ser det annorlunda ut denna dagen i magen?
OJ, jag har fått mer kärlekshandtag eller hur?
JÄMT retar dessa tankar mig.
 
Jag vill kunna fokusera på annat som är viktigt.
Och jag trodde jag hade kontrollen på en bra nivå nu.
Speciellt med tanke på så mycket i mitt liv som är bra.
Jag önskar jag var fri från detta.
Och lycklig för en gångs skull.
 
Jag vill hitta tillbaka till sommarens känsla och hur lite jag brydde mig.
Hur säker jag var i mig själv, min träning och vem jag är.
 
JAG ska DIT igen.
Och om det så krävs att jag lipar mig nätterna igenom eller hatar mig själv ett tag.
Så tänker jag aldrig mer gå in till den stolen.
Det är kränkande och hemskt och det enda det gör är att sätta käppar i hjulet för min framtid.
 
Jag förstår bara inte varför jag blivit så osäker.
Sådana tankar har kommit tillbaka att jag inte förtjänar mat.
Är inte värd det.
KLART jag är det.
Jag vill ju leva.
 
Lite tankar såhär bara..
 
KRAMAR..

Kommentera

Publiceras ej