Dem ha bytt ut väntestolarna till sköna, härliga fotöljer.
Det finns fyra stycken mot väggen.
Dem är stora på bredden och man sjunker djupt ner i dynorna.
Jag sitter inte längre längst ut.
Jag sitter näst längst ut mot gången nu.
Den fotöljen hade finast färg.
 
Klockan är tio i åtta.
Jag vet att jag är tidig.
Och om jag sluter ögonen så somnar jag nog, med all säkerhet.
Människor vandrar av och an.
De kommer och går.
Vissa av dem hälsar, vissa av dem börjar bli familjära.
Jag nickar och ler ett vagt leende när de hälsar godmorgon.
Jag orkar knappt prata.
Ironsikt nog är det ju därför jag är där.
 
"Tack för i helgen, hoppas vinet smakar!"
"Åh, tack själva, det var så trevligt!"
Tydligen har personalen haft personalfest.
"Britt-Marie, ska du ha kaffe?"
"Ja, annars kommer jag aldrig piggna till.."
Dem verkar vara ett sammanssvetsat gäng, psykiatrimottagningen.
Det verkar vara ofta som dem hittar på äventyr ihop.
 
"Emma.. du kan komma in nu!"
Hon har öppnat dörren och jag rycks ur mina tankar.
Jag sätter mig i en likadan fotölj inne hos henne.
"Är du trött?"
Jag nickar.
Jag sover ändå bättre nu, ändå är jag konstant trött.
Så trött att jag ibland tror att jag kommer somna om jag inte hinkar i mig kaffe och sysselsätter mig med något.
Antagligen kroppen sätt att hantera det vakna livet och bekämpa mina förkylningsbaciller..
 
Jag skryter om hur bra det har gått.
Hur grym jag varit på min födelsedag.
Men att jag fortfarande inte kan komma ifrån det destruktiva beteendet helt.
Jag berättar om idioten som fick hela min motivation att dö.
Och om att jag minskat min frukost.
Alltså har veckan gått upp och ner.
Men samtidigt. 
Två steg framåt, ett steg bakåt.
Det ger ändå utdelning.
 
"Jag har ingen koll på vad jag väger för jag har inte haft tillgång till en våg sen jag var här sist."
"Det är bra tycker jag för det är bara här du ska väga dig."
Den står på 1 kg ner.
Men egentligen säger inte det så mycket, eftersom det är morgonvikt och förra var på eftermiddagen.
 
Hon förstår och hejar på mig.
Vi skiljs åt. 
Och jag går med lättade steg mot ännu en dag, en vardag med jobb och måltider.
Nästa gång kommer vågen visa mer, det ska jag se till.
Jag sätter mig i bilen och åker min väg.
På vägen mot framtiden.
 
 
Men så händer det något när det gått några dagar.
Det gör det alltid.
Motivationen sviktar.
Jag finner mig med huvudet i toastolen.
Jag finner mig bland mathyllorna i affärerna i timmar.
Granskar innehåll.
Jag finner mig i att hoppa över frukost och lunch och matvägra på kvällen.
Jag låter det bli okej för mig att vara sjuk igen.
Och jag tillåter sjukdomen tar över.
 
När personer i min omgivning hör av sig bryr jag mig inte.
Allt jag vill är att dem ska lämna mig och mitt beteende ifred.
Själv, så jag kan tyna bort i intet.
 
Varför ska denna kampen vara så förbannat svår?
Och varför är världen så upp och ner?
Hur tar jag mig ur när jag själv inte ens kan avgöra vad som är sjukt och inte?
Alla dessa frågetecken som jag ska klura ut.
Frågetecken som gör mig trött.
 
Helst av allt hade jag velat åka till ett behandlingshem, vara instängd några månader och få allt serverat på ett silverfat så att jag slapp alla de svåra besluten och valen jag måste göra.
 
Men jag förstår att det är det som det innebär att vara vuxen och ta hand om sig själv.
Någon gång hade det varit skönt att lyckas.
Lyckas på riktigt.
 
Nu ska jag snart dit igen.
På fredag.
Sitta i fotöljen och vänta.
Sen se siffrorna.
Och försöka glädjas åt uppgång.
 
Kramar.
 
 
Detta är en päronkaka med vaniljsås. Den är gjord på caféet på mitt jobb. Jag har jobbat där i 5 år, i matbutiken, men aldrig under dessa 5 år har jag ätit en bakelse/kaka i lunchrummet.
Jag har aldrig vågat.
 
Igår var det min födelsedag.
Och en tjej ville bjuda mig på en gratis kaka.
Jag behöver oftast tid på mig att ställa in mig på vad jag ska beställa och vad som känns okej.
Att äta en kaka i lunchrummet framför alla har aldrig känts eller varit okej.
 
Men jag hade redan sagt till mig själv att min födelsedag skulle inte få förstöras av mina hjärnspöken.
 
Hon ger mig en päronkaka med vaniljsås.
Jag är så nervös när jag sätter mig vid ett bord. Men det är knappt några på rast.
Så jag skrapar på all sås och börjar äta.
Efter halva så får jag smått panik. Det sätter sig flera stycken vid mitt bord. Och när tanken kommer att jag ska ge upp. Lämna halva så hittar jag styrkan inombords och äter hela kakan.
 
Det var längesen jag var så stolt över mig själv.
Och födelsedagen blev helt plötsligt en seger för mig. Jag är ju starkare än vad jag själv tror. När saker blir tungt så ska jag alltid tänka på min päronkaka med vaniljsås.
 
kramar
Vilken bra dag det har varit denna dag.
Den började så tung.
Jag låg kvar i sängen länge och ville verkligen inte öppna ögonen till en ny dag.
Full av kamp och ångest.
Tänkte att det vore bättre att ligga kvar, svälta, tyna bort.
 
Men så lätt ger jag inte upp.
Jag öppnade ögonen, reste mig upp.
Gör som jag alltid gör - kollar på kroppen för att se om jag lagt på mig något.
Och ja, efter gårdagens misslyckande så är min mage fortfarande svullen.
Men jag går upp, sätter på kaffet och går ut på hundarnas morgonpromenad.
 
Jag äter frukost, fast jag vet att det är vägning idag.
Och jag känner det på mig, att jag har gått upp.
Så står jag där på vågen och på knappt en vecka har jag gått upp 2.5 kg.
Jag bryter ihop.
Faller.
Hatar.
Älskar.
RUS i kroppen.
Seger.
Förlust.
 
Jag bestämmer mig för att det är en seger.
Trots att jag skippade lunchen, så gick jag in och köpte nötter i affären.
I väntan på lunch liksom.
 
Jag sitter och pratar med henne en timme om siffrorna, ångesten men längtan till det riktiga livet.
 
Mitt liv börjar hos mig.
Enbart mig själv.
Jag är den enda som kan bestämma vad mitt liv ska innehålla och hur det ska se ut.
Och jag vill ha ett liv, bestående av lycka, kärlek, träning, bra mat och ingen fokus på kroppskomplex eller fett.
Eller kolhydrater heller.
Jag är rätt nära mitt mål nu.
Därför vägrar jag ge upp för denna sjukdom.
Jag är den enda också, som kan bestämma över min framtid.
Och jag vill ha en sådan.
En framtid alltså.
 
På riktigt nu.
Jag fixar allt.
Alltid.
Tankarna kan gå och dränka sig i toalettstolen.
För dit går jag aldrig in mer för annat än det normala behovet.
 
Kramar.
Heja heja.