Det bästa sättet att förklara för andra människor hur det är, är att beskriva det som att man bor i en bubbla.
I bubblan existerar bara ens egen värld.
En värld full av självförakt och färgen svart.
Allt du hör är negativa ord.
Allt du ser är negativt.
Allt du kan tänka på är just dig själv.
Alla andra människors känslor, tankar och ord hamnar utanför bubblan.
Det hörs bara dovt därinne.
Du är helt enkelt för låst för att bry dig om något annat, än just dig själv.
Kroppstankar.
Siffror hit, siffror dit.
För mycket.
För tjockt.
ÅNGEST.
 
Det är iallafall lite så jag lever,
Men skillnaden idag är att jag har öppnat min bubbla.
Så jag kan höra.
Kanske kan jag inte se helt hur andra människor ser mig.
Och kanske kan jag inte riktigt höra allt som sägs eller tycks.
Men jag har ändå ett hål i min bubbla, en spricka.
I slutet av min resa ska bubblan inte längre existera.
Utan jag ska höra allt.
Se allt.
Och vara mottaglig för endast positivitet.
 
Siffror ska vara en skitsak.
En obetydlig fis i rymden,
När bubblan är sprucken och trasig, så ska det finnas annat att bry sig om och tänka på.
Det är mitt mål. Mitt långsiktiga mål.
 
Den bubbla vi lever i, den gör oss till fruktansvärt elaka, egoistiska personer,
Vi tänker endast på oss själva, och vi vill gärna att andra också ska göra det.
Bekräftelse och strävan efter perfektion och beundran får oss att tro, att om vi inte fortsätter leva i vår bubbla,
där vi har full kontroll så kommer alla sluta bry sig om oss.
Vi kommer inte att duga.
För vi kommer bli tjocka, fula och misslyckade,
Operfekta och missnöjda.
Men detta är felaktigt.
Vi måste våga vara som alla andra utan att tro att människor runt omkring slutar bry sig om oss.
Vi måste sluta sträva efter beundran och bekräftelse, uppmärksamhet, genom att svälta oss själva,
Även om det så betyder att vågen kommer visa 5 kilo till eller extra, så kanske vi iallafall orkar leva livet med dess tillbehör.
 
Utan bubblan är en främmande och läskig tanke.
Men kanske är tanken på att vara en självupptagen, svältpåverkad fitta inte speciellt tilldragande heller?
 
Vem är vi utan vår ätstörning? Utan våran betryggande säkra bubbla?
Det vet vi inte, men det skadar inte att vara nyfiken och låta nyfikenheten hjälpa oss ta reda på vilka vi är, om vi inte är ätstörda.
 
Jag tänker sluta försöka vara självisk.
Och bry mig mer om hur andra mår Och vad som händer där ute i världen.
Tänker du?
 
 
För bubblan börjar bli svår att andas i.
 
(Nu när jag skrivit allt detta, så har jag också haft en bra matdag med näring. Jämför mitt mående med mitt mående igår så är det betydligt klarare idag. Det är något som jag ska ha i tanken, att ju bättre jag äter, desto lättare är det för min hjärna att tänka klarare.)
 

"Hur tror du vi nära mår när allt vi kan göra är att se på när du du dör?"

Min mammas ord ekar i huvudet. Så idag blir det till och med eftermiddagsfika på jobbet.

 

 
Försöker gå.
Allting går långsamt.
Benen verkar ansträngda för varje steg.
Långsammare.
Det värker lite i armarna.
Jag bar en kartong med godis i.
Och det värker i mina armar som om jag gjort ett gympass.
Fast jag har bara gjort mitt jobb.
Försöker öppna en låda nötter.
Orkar knappt öppna lådans överstida.
Detta är något jag klarade av utan att blinka eller tänka på det för ett halvår sen.
Idag blir allt en utmaning och ansträngning.
Bieffekter av anorexi står klart och tydligt "muskelsvaghet". Och jag som trodde att det aldrig skulle hända mig.
Det går så långt idag att jag måste sätta mig på kontoret flera gånger och bara sitta.
Det går så långt att mina kolleger bönar och ber på sina knän att jag ska äta. 
 
Och när jag kommer hem och ställer mig på vågen för att se uppgång brister jag.
Jag faller. 
I ångest gråter jag.
Varför? Jag är ju fortfarande underviktig även om spegeln säger annorlunda.
"Du har ingen empati för andra än dig själv Emma. Hur tror du jag mår av allt det här?"
Min vackraste mamma.
Hon är arg, ledsen och rädd.
"hur tror du vi nära mår, när allt vi kan göra är att 
Stå och se på när du håller på att dö? Du lever på lånad tid. När du ligger där för att din kropp är så trasig, kommer det ha varit värt att se ut som en pinne?"
 
Tips för att acceptera viktuppgång och fortsätta kämpa med maten? 
GRÅT
GRÅT
och GRÅT lite till.
Gråt över det du tror dig förlora och gråt av glädje för det du faktiskt vinner med kilorna.
Gråt över tacksamheten att du har stöd och över känslan av att du är på väg tillbaka. 
Att du har nära som inte vill förlora dig.
Men gråt inte över att du tror dig vara misslyckad eller värdelös.
För det är precis tvärtom.
 
Men gråt inte för länge.
Torka tårarna och fortsätt strida.
Det är det jag tänker göra.
Det kommer komma fler tårar, fler ångestar.
Men förhoppningsvis en dag så kommer det ha varit värt det.
 
Det är iallafall så jag tänker nu.
Nu efter min stora middag.
och nötter till efterrätt.
 
Kramar 
ps. Kan jag, kan du. Ds