Magen är stor.
Svullen.
Gör ont.
 
Tänderna gör ont.
Psykisk trötthet.
 
Men det är okej.
För jag klarar detta. 
Tron i att klara det är den viktigaste faktorn.
 
Jag vill inte vara destruktiv mera.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska bli snäll mot mig själv och min kropp.
 
Men något jag är helt absolut 100% säker på är att mitt levnadssätt just nu inte är vidare alls snällt.
 
Så fuck IT vad alla andra kommer tycka om min kropp.
För det spelar ingen roll i längden.
Så länge jag lever.
 
Kramar
när världen blir svår.
"Jag vill inte dö. Men jag vill heller inte leva"
 
När allt blir upp och ner.
Hit och dit och in och ut.
När man inser att livet ska bestå av mer än ett oändligt kämpande.
När livet var simpelt enkelt.
När man var liten och tog en annans hand.
"Ska vi leka?"
Och den personen blev ens bästa vän på 5 minuter.
När det som serverades på matbordet endast var vad det var, näring. 
Mat som uppskattades och var en så simpel sak i vardagen.
 
När vikten inte spelade någon roll.
För man var den man var.
När det var enkelt att lägga sig för kvällen och längta till något roligt som skulle hända.
 
När skolan/jobbet flöt på och man älskade att få bra betyg/beröm. Och man ägnade tid åt saker mer väsentliga än sitt utseende. Helt enkelt sin själ.
 
Att utgå från sig själv.
vad man behöver, vill och kan.
Vad behöver jag för att jag ska må bra?
Vad vill jag ha i mitt liv för att kunna vara mitt nästa jag?
Vilka människor vill jag umgås med och hur vill jag att min framtid ska se ut?
 
När dessa frågor var givet.
Simpla.
Men idag har dem blivit upp och ner.
Hit och dit och in och ut.
När världen blev svår.
 
Jag ger henne matdagboken.
 
Förfärad.
Arg.
Besviken.
Orolig.
Förbannad.
Knäckt.
Ledsen.
Hon visar alla känslor på en gång.
 
"Att försöka är en sak. Att bestämma sig är en annan Emma. Jag vill ha dig kvar hos oss. Men jag tror inte det går."
 
Världen blev genast svårare.
 
Jag förklarar igen vilken skillnad det är på bara en månad till baka.
Hon skakar uppgivet på huvudet.
"Jag trodde inte det var såhär illa Emma som jag ser det nu på svart och vitt. Vi får helt enkelt börja ta prover igen..När ska du bli snäll mot dig själv? För DU är värd det."
 
Förlåt.
Jag ber om ursäkt.
Men jag ber om förlåtelse till mig själv.
Förlåt Emma..
 
 
 
 
Mina framtänder är snart genomskillniga.
Pinsamt.
Skämmigt.
Äckligt.
 
Imorgon är jag ledig.
Skönt att få prata med henne igen.
Då vet jag att det kommer gå bra imon.
 
Vad hon kommer säga när hon får se min matdagbok? Vi får se.