Jag har haft några återfall till nu på toaletten..

Känns inget.
Fast det känns inte heller bra..
Jag sätter igång en film på datorn.
I min ensamhet visar Angelina Jolie hur den onda fen ska härska.
Jag tuggar i mig några nötter.
Några lakritsbitar.
Kanske slank det ner några ferraribilar också från förra lördagens påse.
Jag dricker vatten.
Vatten, vatten, mer vatten.
Plötsligt från ingenstans sväller jag upp.
Jag tappar andan.
Tänker inte klart.
Vet inte hur jag ska kunna andas.
Klamrar mig fast med all kraft att det ändå är okej.
Snart kommer jag andas.
Andas igen.
Men paniken skriker inom mig.
Och jag hamnar på toaletten.
Med huvudet böjt över kanten och gör det jag absolut svurit mig själv att inte göra mer.
Känslan efteråt - tom.
Andningen är tillbaka.
Magen är återigen smal.
 
Nästa sekund - 
jag mår skit.
Ångrar mig.
Sätter hela mitt system ur balans.
Jag gjorde det igen.
Det jag lovat så hårt att inte fall i.
 
Stressen runtomkring mig är påfrestande.S
Så jag inser att jag just nu har för mycket att hantera.
Det är nästan ohanterbart.
Kär.
Med fjärilar i magen men med saknad som gör mig osäker.
Avståndsförhållande - funkar det?
Ett jobb sen 6 år tillbaka som jag inte längre trivs på.
Funkar det?
Träning som börjar bli ett tvång - funkar det?
Kosten har jag ingen uppfattning om, ingen direkt uppskattning till mat - funkar det?
Mamma ser jag knappt längre sen jag blivit bättre - funkar det?
Ekonomin - funkar den?
 
Jag har för mycket på bordet just nu.
Kanske var det därför.
Därför jag kaosade och urartade den kvällen..
 
Jag ger inte upp.
För 4 veckor sen levde jag i lycklig dimma.
Kroppen visade träningsresultat och min fokus på mat var så gott som obefintlig.
Jag hade skapat mig en balans, en härlig lina att balansera på.
Och det var en euforisk känsla.
Jag trivdes för en gångs skull med mig själv och mitt inre.
Mitt fantastiska jag.
 
Men så hände det något.
Som gjorde att jag gått upp ännu mer.
Och det hade kanske varit okej - om det nu inte var för att personer i min omgivning har stor lust att kommentera detta. Glo snett på min kropp.
"Du har lagt på dig lite va?"
"Du har ju blivit mycket grövre, såg jag redan för några veckor sedan.."
Vad ger de rätten att kommentera mitt yttre på det sättet?
Göra mig ännu mer obekväm med de extra kilogramen.
Med hur jag ser ut.
Jag som valde mellan liv och död och detta är vad jag får?
Inte "FAN Emma vad du har lyckats nu! FANTASTISKA DU! Du är så stark!"
Nej, istället får jag höra om min kropp, rakt ut utan att ens har bett om det.
Om de visste vilket helvete jag varit med om? Om de visste vilken kamp jag fått utstå.
Så många gånger jag önskat att jag vore död.
Varför göra mig ledsen? Varför ens säga högt?
Vissa ord bör förbli tysta.
Och hållas för sig själv.
För det är ju inte så att jag inte vet om det själv.. Jag är väl medveten om förändringen.
Hur lär man sig acceptera det? Och tackla sådant? Något tips? Lite hjälp?
 
Jag hade mitt sista samtal i tisdags.
I ett och ett halvt år har jag suttit i den terapistolen med henne.
Och i tisdags klippte vi bandet och det var en sådan lättnad. En sådan frihet.
En sådan seger.
Det kändes bra på riktigt.
Hon har hjälpt mig mycket - såklart. Men jag tror jag har hjälpt mig själv med.
Genom att inse hur mycket ett liv ska innehålla och betyda.
Och att jag lärt mig söka efter mig själv.
Vi kramades länge och hon önskade mig lycka till.
Fina hon. Jag kommer nog sakna henne mer än vad hon tror.
Fast ändå inte. För jag har ingen lust att ägna någon som helst mer tid där.
Det kapitlet är över och jag ska stå på egna ben nu..
 
I helgen var jag hos honom.
Vi är tillsammans nu.
Vi är ett par.
Jag är livrädd.
Glad.
Osäker.
Kär.
Hur vågar man släppa in någon helt?
Det är tur och skönt på ett sätt att det är distansförhållande.
Då behöver jag inte vara rädd för att tappa bort mig själv och lägga allt på honom som jag gjorde en gång i tiden.
Nej, jag kan vara mig. Jobba, träna, äta rätt och umgås med vänner.
Chilla i soffan på kvällarna och slippa vara social efter en lång dag med allt. 
Samtidigt - såklart saknar jag honom. Men än är det så nytt.
Så vi får helt enkelt se vart det leder.
 
Kommer ni ihåg att jag en gång skrev att jag skulle börja om - 2014 skulle bli mitt år.
Kan man skriva efter att mer än hälften av året som gått att det blivit lite så?
- Jag har klarat av en utomlandsresa.
- Jag har ordnad ekonomi.
- Jag har nått normalvikt.
- Jag har en pojkvän.
- Jag har kvar mitt jobb.
- Jag har lärt mig en hel del om min person - den jag är.
- Jag har ett träningsschema och en sund kosthållning.
- Jag kräks inte längre.
- Jag är inte rädd för ansvar.
- Jag är modigare och starkare än vad jag någonsin varit.
 
Så.. det ska bli spännande att se vad resten av året ger.
Time will tell..
Som ni märker är detta ett väldigt blurrigt inlägg med mycket osäkerhet, mycket säkerhet, mycket tankar.
Iallafall.
Jag lever.
Kärlek till er.