Det är onsdag.
Jag är ledig.
Och har ett möte med henne klockan 10:00.
Mitt humör dalar och det tar emot i kroppen att äta.
Så jag äter frukost, för att sedan göra mig av med den.
Det är vägning.
Alltid denna ångest.
Och så går jag dit.
Väntar på samma stol i samma väntrum.
Hon tar emot mig och vi går direkt för att väga mig.
Uppgång.
Illamående.
Tappar förståndet.
Panik, kaosartade känslor flyger i kroppen.
 
Jag lipar.
Rent ut sagt skriker.
Jag mår skit, nere i avgrunden.
Hon undrar vad jag gör hos henne.
"Jag vet inte."
"Ska vi avsluta här, vill du gå kvar?"
"Nej."
Allt jag kan tänka, känna, se och höra är mina kilon.
"Och du vill inte att jag remiterar dig vidare?"
"Nej."
Jag går ut från hennes kontor.
En isande magkänsla och intorkade tårar i kinderna.
Det är salt och svider när kylan viner i mitt ansikte.
Nu kan ingen bestämma, nu kan jag göra som jag vill, nu kan jag börja på dieter, jag kan gå ner..
 
Det tar inte en lång stund efter att jag stigit innanför min lägenhetsdörr, som jag undrar vad jag håller på med.
Jag klarar ju inte av det här själv.
Några timmar senare tar jag upp min mobil och ringer till henne.
"Förlåt, men jag fegade ur lite..."
"Man får fega ur, men nu tog du ett ansvar för ditt liv och ångrade dig. Ska vi se på en ny tid till nästa vecka?"
 
Det är inte lätt när förståndet ger upp och känslor och tankar svärmar över i huvudet och kroppen.
När det är obekvämt med kläder och utseende.
Men jag tänker, tänker inte ge upp nu.
 
Nu har jag fått klartecken till att börja träna.
Och jag ska sköta mig och göra det med bravur.
Det finns inget jag hellre vill - än att bli stark.
Och snygg.
Glada.
Skratt.
Berusning.
Får folk på benen - dans.
Spotify på full volym med underbar house.
Untz untz.
Musiken fyller kroppen och alkoholen likaså.
Jag glömmer bort för kvällen.
Lever och njuter av att spela på min självkänsla.
Den är låg, ikväll är den hög.
Ingen vet.
Ingen kommentar om hur smal jag är.
Allt är bra.
Roligt - hemmafester är roliga.
 
Men så, när jag tror att det äntligen vänt.
Att jag inte fått höra något om min kropp eller vikt på hela kvällen, varit som alla andra.
"Åh du är så smal! Jag tycker det är så fint."
Jag skämtar bort det.
För hon ska förstå att hon behöver inte säga mer.
"Men hur mycket väger du?"
"Jag vill helst inte säga."
"55? Eller är det mer eller mindre?"
"Jag vill inte prata om det!"
"Men åh, det är så fint att vara så smal tycker jag."
 
 
Jag kan inte riktigt låta dessa kommentarer rinna av mig som jag kanske borde.
Utan de etsar sig fast i huvudet och maler.
Hur ska jag, kunna tycka att jag ska upp i vikt nu....?
Det är kallt.
Kylan biter i kinderna.
Mörkret har vunnit över solens strålar.
Bilen är vad som känns som flera minusgraders trött.
Men egentligen är det jag som är trött.
Trött på det eviga, ständiga, vad som känns som, hopplöshet.
Jag startar motorn.
Det går trögt.
Kallt.
Mörkt.
Bilens ljus går igång, en halv tank kvar - bra.
 
En halv tank räcker ytterligare en vecka, tills lön.
Jag åker iväg i mörkret.
Motorn går som den ska, på radion hörs Gry Forsell och Anders Timell med Petter.
De pratar om mat och vikt och hälsotrender.
Praktikantmalin är också med på ett hörn.
Hon berättar om hur hon inte vågar köpa vissa grejer i affären, utan att köpa annat.
Så som tamponger, chips och cola, toalettpapper..
Köper hon endast tamponger, så tror alla att hon ska hem och "mensa".
Köper hon endast chipspåse och cola, så tror alla att hon är en tjockis som ska hem och svulla.
Toalettpapper - hon ska hem och bajsa.
 
Jag kör vidare mot jobbet.
Bilen har blivit lite varmare nu och jag bävar för att kliva ur den.
Det är fortfarande en halv tank kvar.
Och motorn går klockrent.
 
Min kropp är som en bil.
Bensinen är viktigast.
Det gör att allt annat ska fungera - temperaturen - hjärnan - hjärtat - blodomloppet - kisseriet - bajseriet - levern.
Allt. 
Fungerar som det ska om man sköter det som man ska.
 
"Idag blir en bra dag, det måste det bli.."
Jag tänker denna tanken ofta.
Och jag vet inte riktigt om jag alltid har styrkan.
Igår tillät jag min sjuksom ta över mig, gång på gång.
På jobbet.
Hemma.
Om och om igen.
Utan att orka "bry mig".
Men jag vet ju att det bara leder åt fel håll.
Ändå låter jag denna fruktansvärda rädsla för "tjockhet", "extrakilon", "lovehandles", ta över.
Gör saker som inte alls leder mot friheten.
Varför?
Varför kan jag inte tillåta min bil, min kropp, mitt tempel att få rätt näring, rätt förutsättnngar för att rulla.
Känslan av hopplöshet och att jag inte är värd något ligger starkt kring kroppen.
 
Jag parkerar i en ficka nära personalingången.
Så att kylan inte hinner ta fullständigt grepp om mig på vägen in.
Stänger av motorn, kliver ur, låser och skyndar mig in.
Med vetskapen att idag är en ny dag.
Och ändå densamma.
Beroende på om jag vill att bilen ska rulla.