Publicerad 2013-01-21 22:09:56 i Allmänt
Jag ska fixa det här.
Jag är ju stark.
Jag är den starkaste i världen.
Men det starkaste i världen tar inte sönder sig själv.
Så som jag gör.
Det är bullshit.
Jag lever praktiskt taget på jobbet.
Är aldrig ledig.
Trött.
Kallt.
Fryser.
Mörker.
Publicerad 2013-01-02 22:52:38 i Allmänt
Jag har ingen aning vilken dag det är längre.
Jag måste titta efter nästan varje dag.
Idag är det onsdag.
Det är iallafall vad min mobil visar.
Men för mig hade det lika gärna kunnat vara en måndag, fredag eller
någon annan av veckans dagar.
För varje dag är den samma lik.
Sekunder blir till minuter.
Minuter blir till timmar.
Men jag är fast i en evighet.
Varje vaken tid är vad som känns som ett år.
Allt känns nattsvart.
Jag tar på mig samma svarta byxor och blåa skjorta varje morgon.
Jag bor i dem kläderna och varvar med mjukisbyxor så fort
arbetsdagen är slut.
Inget ljus i tunnelns slut.
Sliten och trött.
Less på Livet.
Offerkoftan är skön och sticks inte.
Masken som jag bär varje dag är tung.
Som bly.
Jag är med i samtal.
Men minns inte efteråt vad som sagts.
Jag ler och skrattar.
Men bara på utsidan.
Det händer att jag måste samla mig. Gå undan,
låsa in mig på en toalett och titta mig i spegeln.
För att se om personen jag stirrar på finns där.
Om hon lever.
Men hon är långt borta.
Mest av allt vill jag lägga mig under täcket.
Gömma mig.
Och aldrig mer titta ut på världen runt omkring.
För jag orkar inte bära mer.
.
Publicerad 2012-12-28 22:56:50 i Allmänt
Jag förstör ju bara för mig själv hela tiden.
jag ångrar varje gång.
det ska aldrig hända igen,
men så ligger jag där.
på golvet.
och kommer inte upp.
hur ska jag finna styrkan att bryta mig från det här?
jag vill ju verkligen inte gå igenom samma helvete igen.
samma långa jävla väg som är flera tusen mils lång.
"låt nu inte han förstöra det du byggt upp!"
men om han hjälpte mig bygga.
om han var den bärande väggen.
hur kan det då inte raseras.
lyckan krossades när orden ur hans mun nådde rummets luft,
och jag behöver hjälp.
men jag vågar inte prata med någon.
för jag skäms.
skammen är större än sorgen över vad jag tagit sönder.
jag orkar fan inte mer.
Jag ska fixa det här.
Jag är ju stark.
Jag är den starkaste i världen.
Men det starkaste i världen tar inte sönder sig själv.
Så som jag gör.
Det är bullshit.
Jag lever praktiskt taget på jobbet.
Är aldrig ledig.
Trött.
Kallt.
Fryser.
Mörker.
Publicerad 2013-01-02 22:52:38 i Allmänt
Jag har ingen aning vilken dag det är längre.
Jag måste titta efter nästan varje dag.
Idag är det onsdag.
Det är iallafall vad min mobil visar.
Men för mig hade det lika gärna kunnat vara en måndag, fredag eller
någon annan av veckans dagar.
För varje dag är den samma lik.
Sekunder blir till minuter.
Minuter blir till timmar.
Men jag är fast i en evighet.
Varje vaken tid är vad som känns som ett år.
Allt känns nattsvart.
Jag tar på mig samma svarta byxor och blåa skjorta varje morgon.
Jag bor i dem kläderna och varvar med mjukisbyxor så fort
arbetsdagen är slut.
Inget ljus i tunnelns slut.
Sliten och trött.
Less på Livet.
Offerkoftan är skön och sticks inte.
Masken som jag bär varje dag är tung.
Som bly.
Jag är med i samtal.
Men minns inte efteråt vad som sagts.
Jag ler och skrattar.
Men bara på utsidan.
Det händer att jag måste samla mig. Gå undan,
låsa in mig på en toalett och titta mig i spegeln.
För att se om personen jag stirrar på finns där.
Om hon lever.
Men hon är långt borta.
Mest av allt vill jag lägga mig under täcket.
Gömma mig.
Och aldrig mer titta ut på världen runt omkring.
För jag orkar inte bära mer.
.
Publicerad 2012-12-28 22:56:50 i Allmänt
Jag förstör ju bara för mig själv hela tiden.
jag ångrar varje gång.
det ska aldrig hända igen,
men så ligger jag där.
på golvet.
och kommer inte upp.
hur ska jag finna styrkan att bryta mig från det här?
jag vill ju verkligen inte gå igenom samma helvete igen.
samma långa jävla väg som är flera tusen mils lång.
"låt nu inte han förstöra det du byggt upp!"
men om han hjälpte mig bygga.
om han var den bärande väggen.
hur kan det då inte raseras.
lyckan krossades när orden ur hans mun nådde rummets luft,
och jag behöver hjälp.
men jag vågar inte prata med någon.
för jag skäms.
skammen är större än sorgen över vad jag tagit sönder.
jag orkar fan inte mer.
Kommentera