Vi sätter oss ute i solen.
Hon är vacker.
Hennes hår glänser och i sina solglasögon ser hon ut som tagen ur en retrofilm.
Kaffet hälls upp och vi tänder varsin lång cigg.
Vi kommer ju sitta där ett tag.
 
"Jag vill be om ursäkt till dig, från hela mitt hjärta."
"Emma, det är skönt att höra dig säga det."
"Jag menar det verkligen, jag har inte varit det minsta schysst."
"Jag godtar din ursäkt så.. jag har inte heller alltid varit schysst."
 
Hon, denna vackra tjej, är en av mina äldsta vänner.
Vi ses sällan.
Alldeles för sällan.
Men ändå på något vis förändrar det inget när vi väl sitter där.
Med våra långa cigg, sol och litervis med svart kaffe.
 
"Det är ingen ursäkt men det är en anledning till varför jag betett mig som jag gjort.."
Jag berättar för henne hur jag hanterat mitt liv, hur jag stängt in mig och skitit i allt.
Hur jag ljugit och gjort mig själv pank.
"Oj, jag hade ingen aning, men nu faller ju allt på plats.."
 
Hon är den enda personen i min närhet, förutom min mor som fått reda på detta.
Jag skäms för mycket för att säga det.
Men hon förtjänade att få veta, att det inte är henne det är fel på.
 
Efter några timmar i gassande sol beger jag mig hemåt.
Med orden hon gav mig.
"Du ser hälsosam ut liksom, du ser ut att må bra."
Jag lever på dem orden just nu.

Kommentera

Publiceras ej