År 2007.
För 6 år sedan.
På nyår.
Så stod jag böjd över en toalett.
Det skreks utanför.
Folk tjoade i berusat tillstånd.
"GOTT NYTT ÅÅÅÅÅÅÅR!"
Det small.
Raketer som sköts upp i luften.
Musiken i rummet utanför hördes inte.
Där stod jag.
På den tiden var mitt hår svartfärgat.
Jag är egentligen blond.
Och jag hade en fin svart nyårsklänning på mig med leggings under.
Jag hade vackra öronhängen i strass och ett armband i silver.
Alkoholen hade stått mig upp i halsen.
Bara någon halvtimme innan tolvslaget var jag och två till ute på 7eleven för att köpa mat.
Jag skrek av hunger.
På den tiden åt jag sällan. Nästan aldrig.
Vi köpte varsin FELIX snabbpaj.
Jag tror min bestod av ost&skinka.
Någonstans, innan tolvslaget med halva pajen i magen fick jag panik.
Smet undan från alla.
Ingen märkte ens att jag var borta.
Det brukar vara så, på stora hemmafester.
Så med huvudet nere i toaletten, för att få upp minsta kalori firade jag in året 2008.
Det var också 2008, våren som jag hamnade på Capio i Varberg.
Det är 6 år sen.
Jag var 17 år.
Detta nyåret valde jag att bara spendera det med min mamma.
Min finaste, finaste mamma.
All energi hon lagt och lägger ner.
Allt stöd hon har förmått och ger.
När jag visade henne en gammal bild på mig som 17 år igår, frågade jag henne hur hon ens orkade.
Hur orkade hon se mina armar förstörda av saxar och knivar.
Hur orkade hon stå ut med att krama mitt hårda väsen?
Eller alla panikångestattacker, hur orkade hon med det?
"Ja, vad skulle jag göra? Det fanns inget alternativ.. Man måste orka."
Vi spelar bingolotto och äter kexbricka med olika ostar.
Vi äter gott.
Och hoppas på att vinna.
Jag vet redan att jag enligt min sjukdom ätit för mycket.
Men jag låter den inte vinna.
Inte en nyårsafton till i toalettstolen.
Det är mitt liv som jag ansvarar för.
Och 2013 har nog varit ett år, bland de tyngsta i mitt liv.
Blandat med rädsla och skräck.
Jag har mist två bästa vänner.
Men jag har också träffat nya.
Jag har ruinerat mig, men 2014, då kommer det ordna upp sig.
Min mamma ska ha en stor eloge, och så mycket kärlek för att hon FORTFARANDE faktiskt orkar.
Orkar se mig och orkar bry sig.
Ibland brister det även för henne.
"Hur tror du alla runt omkring dig mår, du tror inte vi lider också?"
Det är lätt att glömma, när man är så inne i sin bubbla som jag tidigare skrivit om.
När 2013 går mot sitt slut står vi i en stor kram.
Hon viskar i mitt öra att 2014 blir vårat år.
Med sorger och ångest bakom.
"Det här ska vi inte behöva känna nästa år."
Hon tar på min ryggrad och axlar.
"Nej, det är över nu."
Jag önskar alla som läser här, gott nytt FRISKARE år.
För det är ju det som är meningen.
Jag hoppas på att bli bättre (Jag har redan gått en bit på vägen) och på att få skratta mer.
För det finns inget mer upplyftande än ett stort skratt som aldrig vill ta slut.
Kramar och kärlek
/ Emma
Kommentera