Det var fyra veckor sedan vi sågs.
Jag vet att jag gått upp en del, 1500 gram mer precist.
1500 gram av kämpande med jul och nyår och nya matvanor.
 
Jag berättar för henne att ångesten är rätt stark.
Ni vet va?
Det där motståndet i mig som gör att jag sviktar.
Ett motstånd av avsky till mig själv och att inte våga tillåta mig gå upp mer.
Jag har märkt att jag fått mer hull på magen.
Den är inte som den var förr.
Det gör mitt motstånd större och det får min rädsla att växa.
Men vet ni vad?
Jag fortsätter ändå min kamp.
Och äter.
För ett halvår sedan kunde jag inte ens tillåta mig en cashewnöt.
Eller en frukost.
Idag äter jag frukost, lunch och middag.
Jag har även tagit tag i mellanmål om jag är på jobbet.
 
 
Det svåra är alltid på kvällarna, när jag är trött.
Och inte kan låta bli att "straffa mig själv".
Då blir motståndet i kroppen så starkt.
Och jag hamnar framför en toalettstol.
Det är ett mönster jag måste bryta.
Jag vet ju det förstår ni.
Men det är fasiken så svårt, det har blivit en vana, en dålig vana.
 
2014.
Jag vill få en stark, fungerande kropp.
Men ack så rädd jag är för att växa, inte passa kläder längre som jag använt det senaste halvåret.
Hur tillåter jag mig mer viktökning nu?
Jag har 4 kilogram kvar innan jag får tillåtelse att börja träna på riktigt..
 
I vilket fall som helst hörrni, så är jag defintivt på rätt väg.
Och en klapp på axeln tror jag sitter rätt fint nu.
För fan så bra jag är.
 
 
Kramar.

Kommentera

Publiceras ej