Det är kallt.
Kylan biter i kinderna.
Mörkret har vunnit över solens strålar.
Bilen är vad som känns som flera minusgraders trött.
Men egentligen är det jag som är trött.
Trött på det eviga, ständiga, vad som känns som, hopplöshet.
Jag startar motorn.
Det går trögt.
Kallt.
Mörkt.
Bilens ljus går igång, en halv tank kvar - bra.
En halv tank räcker ytterligare en vecka, tills lön.
Jag åker iväg i mörkret.
Motorn går som den ska, på radion hörs Gry Forsell och Anders Timell med Petter.
De pratar om mat och vikt och hälsotrender.
Praktikantmalin är också med på ett hörn.
Hon berättar om hur hon inte vågar köpa vissa grejer i affären, utan att köpa annat.
Så som tamponger, chips och cola, toalettpapper..
Köper hon endast tamponger, så tror alla att hon ska hem och "mensa".
Köper hon endast chipspåse och cola, så tror alla att hon är en tjockis som ska hem och svulla.
Toalettpapper - hon ska hem och bajsa.
Jag kör vidare mot jobbet.
Bilen har blivit lite varmare nu och jag bävar för att kliva ur den.
Det är fortfarande en halv tank kvar.
Och motorn går klockrent.
Min kropp är som en bil.
Bensinen är viktigast.
Det gör att allt annat ska fungera - temperaturen - hjärnan - hjärtat - blodomloppet - kisseriet - bajseriet - levern.
Allt.
Fungerar som det ska om man sköter det som man ska.
"Idag blir en bra dag, det måste det bli.."
Jag tänker denna tanken ofta.
Och jag vet inte riktigt om jag alltid har styrkan.
Igår tillät jag min sjuksom ta över mig, gång på gång.
På jobbet.
Hemma.
Om och om igen.
Utan att orka "bry mig".
Men jag vet ju att det bara leder åt fel håll.
Ändå låter jag denna fruktansvärda rädsla för "tjockhet", "extrakilon", "lovehandles", ta över.
Gör saker som inte alls leder mot friheten.
Varför?
Varför kan jag inte tillåta min bil, min kropp, mitt tempel att få rätt näring, rätt förutsättnngar för att rulla.
Känslan av hopplöshet och att jag inte är värd något ligger starkt kring kroppen.
Jag parkerar i en ficka nära personalingången.
Så att kylan inte hinner ta fullständigt grepp om mig på vägen in.
Stänger av motorn, kliver ur, låser och skyndar mig in.
Med vetskapen att idag är en ny dag.
Och ändå densamma.
Beroende på om jag vill att bilen ska rulla.
Kommentera