Idag var jag hos henne.
Det är nu 8 månader sedan jag började gå i terapi.
Varav de första 5 gick jag mest för att.
Tog det inte på allvar, då jag helst vägrade inse att det var något fel i att göra det jag gjorde.
Jag hittade ursäkter, anledningar, till att få vara som jag var.
Om och om igen.
Vecka in - vecka ut.
Samtal efter samtal argumenterade vi indirekt.
Jag utåt - skulle bli frisk.
Jag inåt - bli frisk från vad?
Klart jag vet vad en ätstörning är.
Så klar att jag visste att jag varit sjuk länge.
Men denna gången var ju annorlunda.
Inte alls som förr.
För jag mådde ju bra.
Eller?
Förnekelse.
Lögner.
Hat.
Och idag.
IDAG är det inte alls så.
Jag har gått upp.
Tagit ansvar över mitt liv.
Börjat förstå innebörden av mitt leverne.
OCH, jag mår bättre.
Vi sitter och pratar.
Om framtiden.
Om dåtiden.
Om nu.
Och vi kommer fram till att jag är kick-ass.
Grym helt enkelt.
Hon ger mig råd, tips och, vet ni vad?
Det är ett lyckorus i kroppen.
Så länge jag sköter mig och lägger på lite på maten så får jag träna.
Jag har tillåtelse att röra på mig.
Och det, det är en seger i sig.
Kramar.
Kommentera