Hjärtat bankar hårt innanför bröstet.
Jag undrar om det syns.
Om andra kan se hur min panik kryper under skinnet, om de kan se tårarna jag spillt.
Jag tar av mig skorna.
Ser på henne och hon på mig.
Snälla, snälla bara inte 2 kg upp igen på 1 vecka.. snälla..
Jag ställer mig.
Det känns som en evighet innan siffrorna dyker upp på displayen.
Och där stannar dem.
Jag känner hur smärtan skär mig i magen.
1,5 upp.
Vad gör jag, vad äter jag, varför går jag upp?
Vi pratar en timme och kommer överens om att detta är otroligt starkt jobbat.
För vet ni varför?
Jag har nu nått vikten som vi satte som mål förra sommaren.
"Det har gått snabbt nu på slutet Emma, men det är för att du bestämde dig på riktigt nu."
Ja det gjorde jag verkligen.
Och jag har fortfarande beslutet printat i hjärnan, att jag ska överleva min sjukdom.
En gång för alla, en gång mest för mig.
Idag, idag är det nionde dagen jag inte har kräks och som jag har ätit 6 mål om dagen.
Jag kanske inte äter husmanskost, snabbmat, godis, chips, glass eller kakor.
Men jag äter så att jag orkar med.
Protein mest.
Men saker som jag tycker är goda, och jag äter mycket.
Jag tränar också och är ute och går varje dag.
Det är det enda, det enda som fungerar för min ångest.
Och så får det vara.
För jag mår bra.
Jag hoppas att du som läser detta, kan finna lite styrka i mig.
Så att den styrkan kan hoppa in i dig.
För jag tror och vet att livet endast kan bli bättre, så länge man faktiskt vill det.
Hold on.
And be strong.
Kommentera