Min spegelbild visar en helt annan Emma nu.
Det är lår som går ihop, mage utan revben som syns, armar och handleder som är grövre.
Ansiktet är rundare.
Ögonen klarare.
Jag har gått upp 2-3 storlekar.
Jag borde vara glad.
Som jag var för några veckor sedan.
Men allt jag känner, och har gjort ett tag är ångest.
Jag har givetvis ingen aning om vad vågen skulle visa idag.
Men jag vet, att jag har gått upp mer nu.
Vilket jag finner orättvist.
För fyra - fem veckor sedan, kände jag mig rätt snygg.
Hade bra känsla i kroppen och tyckte att jag stannat i vikt.
Allt kändes fint.
Sådär - här kan jag vara.
Vara mig.
Några veckor senare så sitter kläderna annorlunda.
Och jag kan se klart och tydligt att kroppen har förändrats ytterligare.
Kommer det fortsätta såhär?
Jag hade inte varit konfunderad och ledsen över detta, om det varit så att jag åt skräp.
Halvfabrikat, godis, glass, chips, kakor..
Jag äter inget sådant.
Ingen snabbmat, inget socker.
Bara ren mat, såsom kyckling, lax, sallad, ägg, keso.
Endast.
Jag hade inte varit så förvirrad om jag suttit på röven hela dagarna.
Faktum är att jag går en mils powerwalk om dagen, jag cyklar 3 km till jobbet och tillbaka.
Jag rör på mig konstant i jobbet.
Och ändå, står jag inte stilla?
Jag äter regelbundet.
Så varför lägger jag på mig?
Jag är orolig.
Och jag är rädd.
Men.. det jobbigaste av detta är att mina tankar är värre.
Jag har ingen att prata med om detta.
Ingen som orkar lyssna, eller tycker som jag.
Eller förstår mig och mina känslor.
"Mina lår går ihop nu.."
"Nej det gör dem inte."
Vad jag är trött på personer, som ljuger för att de tror att det är det jag vill höra.
Och ni som läser, jag vet att ni tänker att dem har rätt och att jag inbillar mig.
NEJ, jag inbillar mig inte. Utan de säger så, för att de vill vara snälla.
Och inte vill att jag ska gå tillbaka.
Jag är en smart tjej, och jag tänker inte låta mig luras av för snälla personer.
Svart på vitt?
Jag har helt enkelt blivit större än vad jag tänkt mig bli.
Och jag vet inte riktigt.. hur jag ska hantera det.
Hur jag kan äta annorlunda.
Eller göra på ett annat sätt.
Hade jag ätit skräp och inte motionerat hade ju svaret varit givet såklart.
Uteslut skitmaten.
Men nu.. nu vet jag inte vad jag ska utesluta för att .. inte svälta?
Jag vet inte vem, vem som kan hjälpa mig..
För, sanningen är den, att nu när jag inte är för smal, så har personer slutat att bry sig.
Så när jag kommer i lägen då jag verkligen behöver stöd, eller hjälp, så är engagemanget inte så stort.
Jag känner mig sviken, igen.
Precis som när jag var 18 år och kommit ut från mitt sista behandlingshem.
Där stod jag, med löften om att ingen skulle sluta ta mig på allvar bara för att jag gått upp i vikt.
Men det gjorde dem.
Alla runt omkring, såg endast mitt skal, kilona jag lagt på mig.
Och jag fick och får ofta höra om hur löjlig jag är.
Men om man, som jag, pendlat mellan övervikt, normalvikt och undervikt i mer än hälften av det hittills leva livet så är det kanske inte alltför märkligt om jag är rädd, behöver hjälp, stöttning och, ibland engagemang för mig.
Och inte bara när vikten är lika med dödsbädden.
Jag känner mig otroligt ensam i detta.
Och jag vet inte hur länge till, jag ska acceptera att jag ser ut såhär, när kroppen förändrar sig minst en gång i veckan till det större.
När stannar den?
Och när kommer mensen tillbaka?
OCH när slutar magen vara konstant svullen?
OCH när, när ska jag få skita i skiten?
Jag behöver hjälp.
För jag vill nog inte riktigt 100% längre..
Kommentera