Har nu äntligen fått igång internet så nu kan jag skriva på datorn.
Den här resan som jag har framför mig, som jag nu börjat en ta stegen på, känns lång.
Jag äter verkligen riktigt bra nu.
Är inte längre rädd för kolhydrater på samma sätt.
Även om jag fortfarande har ett starkt kontrollbehov.
Och ett starkt motstånd till vissa maträtter.
Så äter jag, precis det jag vill ha.
'Vad EMMA vill ha.
Igår var jag återigen på besök hos min terapeut.
Vi pratade väldigt mycket om vissa saker.
Som att jag är rädd för att bli bortglömd.
"Du måste ju känna att du har en vinst med det du gör just nu.. vad får du ut av detta?"
"Jag vet inte."
Vi kom in på relationer.
Vänner..
Familj.
"Jag är rädd.. rädd för att bli sviken och bortglömd, igen."
Vi pratar om sist jag hade det så.
Då jag kände så.
Och att det kan vara en stor nyckel till varför jag gör det jag gör.
Att jag inte tillåter mig själv att få leva.
"Jag frågar dig detta varje gång du är här. När ska du bli snäll mot dig själv, mot din kropp?"
Jag tänker.
Länge suger jag på frågan.
"Jag är snällare nu än vad jag varit på snart ett års tid."
"När ska du bli snäll mot Emma på riktigt?"
Vi pratar om mat, hur jag kan öka.
Då jag fortfarande inte går upp utan står stilla (Det är ju givetvis bra att jag inte gått ner mer..)
Jag förklarar för henne att jag fortfarande håller kvar.
Vid olika livsmedel.
"Det är dags att skita i dem grejerna Emma, ät det DU är sugen på. Inte ätstörningen."
Igår bakade jag äpplemuffins.
Och jag smakade också.
På kvällen tände jag ljus och åt scones.
För det var det JAG var sugen på.
Det gick verkligen hur bra som helst.
Och jag är helt fokuserad på att bli frisk.
Få en sund kropp.
Men framförallt vara snäll mot mig själv.
Idag skulle jag handla en ny jacka, unna mig något för att jag kämpar så himla bra.
Men så är XS förstort.
Och jag får panik.
Detta är inget roligt längre.
Jag är för smal för den minsta storleken i affärerna.
Och den storleken är för kort för mig, då jag är rätt lång.
Så det blev ingen jacka alls.
DÄREMOT blev det 2 nya tröjor och 1 par skor.
Det kändes bra att äntligen vilja köpa något.
Nu är det bara att fortsätta min resa.
Det kommer ju tydligen ta tid.
Inte bara fysiskt utan psykiskt.
Men vet ni?
Jag är redo.
EMMA är redo nu.
KRAM
Kommentera