Sov igenom hela natten.
Ville till och med snooza när väckarklockans signaler ringde.
Så det gjorde jag, i 7 minuter som kändes som en sekund.
Jag kliver ur sängen med tunga steg.
Jag vet så väl vad dagen kommer innebära för krav av mig.
Göra val som är svåra.
Och att jag hela tiden ska kämpa i mitt inre.
Jag är hungrig innan jag åker till jobbet.
Det är märkligt det där med hunger, ibland går jag en hel dag utan att känna av den.
Ibland är den konstant.
Jag tar min matlåda jag gjort iordning med halloumi och sallad, smal tzatziki och åker iväg till ännu en dag.
Frukosten var svår.
Kanske var det kommentaren om "VAD NYTTIGT DU ÄTER!" när jag gjorde min skål med bär, keso och nötter.
Eller för att jag inte hade någon hunger just då och blev mätt efter bara någon sked.
Impulsen och skriken i huvudet om "GÖR MIG AV MED DET!" "VILL INTE GÅ UPP!!!!"
"SPY UT DET BARA, ÄR SÅ SKÖNT EFTERÅT!" lät sig inte tystnas.
Jag fortsätter min dag. Behåller det jag äter. Inuti mig händer det något.
Jag försöker borsta av min sjukdom. Om och om igen.
Jag sätter ner min fot hårt och sparkar. Jag behåller.
Kanske är det också så att jag inte äter något oplanerat, kanske är det så att jag har stenhård kontroll på vad som hamnar i munnen. Men kanske är det bättre än att tappa kontrollen och spy?
Jag känner hur magen svullnar upp.
Bara det blir ett stort hinder för att bli frisk. För att jag vet att om jag inte äter, eller gör mig av med maten så kommer magen inte vara lika svullen.
Men jag behåller. Behåller maten med skriken i huvudet.
Jag fylls av energi. Jobbar galet mycket.
Är trevlig mot mina kolleger, kunder.. och så tänker jag.."Idag ska jag för första gången på 7 månader åka till gymmet, och jag ska göra det till en succé."
Jag förstår vad ni läsare som följer mig tänker.
Jag vet att min mamma blev lite orolig.
Men detta gjorde jag för min skull.
Inte min sjukdoms.
Jag var där i en halvtimme och gick på bandet.
Poängen med det?
Inte endast för att känna att jag borde behålla maten och att jag borde äta.
Utan att jag tar tillbaka mitt liv som jag pausade när allt blev kaotiskt.
Den känslan att få komma tillbaka till något som känts som ångest är otrolig.
Men jag måste akta mig.
Helt plötsligt tittar jag på tjejen på bandet jämte och ser att hon är i samma hastighet som mig.
Så då höjer jag.
Men inser sen att det var dumt och går emot tanken om att förbränna mer än henne.
Efter 30 minuter är jag slut i kroppen.
Men det var värt det för mitt psykes skull.
Nu sitter jag här och har ätit kycklingburgare med grovt bröd och ugnrostade grönsaker OCH dressing.
Och vet ni?
Det har, liksom allt annat idag, stannat kvar.
Jag har inte fallit en endaste gång idag.
Så, för första gången på väldigt längre.. jag kan inte ens minnas sist så har jag behållt maten en hel dag.
Och trots att det stör mig så har jag ändå bestämt mig.
Detta är mitt liv,
Ingen annans.
Ingen ätstörnings liv.
Utan Emmas liv.
Som hon vill leva.
Kram på er.
En dag i taget.
3 kommentarer
Anonym
05 Sep 2013 10:15
Hittade den här bloggen av en slump. Känner igen vad du går igenom, och tycker du är så jäkla stark. Kämpa på!!! Du KAN vinna mot det där. <3
Maja
05 Sep 2013 20:11
Yay go hard! Det låter riktigt bra! Fight, fight, fight!
Barbro Karlsson
07 Sep 2013 19:28
Hej igen
Kämpa på. Försök att glömma vád du har ätit. Du behöver inte registrera allt du äter och berätta det. Ät och må gott och tänk bara på att din kropp behöver bränslet för att du ska kunna leva vidare och må gott.
Tusen helgkramar från Barbro i Mariestad
Kommentera