Jag har nog underskattat min sjukdom.
Lite brutalt mycket.
Trott kanske att det borde gå att bli frisk över en natt eller två.
Jag har många gånger skrivit om min resa jag har framför mig.
Min kamp.
Att det kommer bli svårt och att jag har mycket att utföra.
Att finna och att känna.
Men jag har nog ljugit för mig själv.
För jag har trott att det kommer vara en piece of cake.
Bara jag äter och behåller.
Men så tappar jag fotfästet och faller igen.
Äter inte upp.
Vågar inte behålla.
Blir arg.
Ledsen.
Men framförallt besviken på mig själv.
Jag är redo.
Och fokuserad.
Ändå så djupt rädd.
Så fruktansvärt trasig inuti.
Hur ska jag laga min själ.
Och hur ska jag alltid kunna skilja på ätstörning, eller Emma.
Detta är ingen piece of cake.
Och jag vet ju, innerst inne, att för att få en förändring så måste jag göra en förändring.
I mitt beteende.
Jag vet bara inte riktigt hur jag kan gå från totalt motiverad, stark och glad.
Till hopplöshet, förtvivlan och rädsla.
Ilska.
Ledsamhet.
Men det värsta.
Ensamheten.
Hur vet jag vad normalt är, och inte.
Tar jag för mycket nu.
För lite.
Väger jag för mycket nu.
För lite.
När är allt lagom.
När blir allt lyckligt?
Min chef tar in mig på kontoret.
Han frågar hur det går.
Jag säger att allt går bra.
"Ljuger du för mig nu?"
"Nej verkligen inte."
"Det är inte mycket kvar av dig längre, du finns knappt. Emma, vi vill ha dig kvar här hos oss."
Någonstans i den meningen tror jag inte bara han menar jobbet, utan även vara kvar vid liv.
Jag vill inte göra andra oroliga över mig.
Förr ville jag det.
För det var en bekräftelse för mig, att då visste jag att jag var behövd och älskad.
Nu blir jag mest ledsen.
För att jag skapar den oro hos mina föräldrar, mina vänner och mina arbetskolleger.
Det var inte min mening att skrämma er.
Och inte heller min mening att ni ska ägna så mycket energi åt att ständigt vara oroliga för att jag ska dö.
Det var faktiskt aldrig menat så.
Ingenting var menat egentligen.
Jag råkade bara falla.
Fast falla hårt.
Och jag visste nog inte bättre, för jag trodde hela tiden att jag kunde sluta och bli normal så fort jag själv orkade.
Så fort jag varit tillräckligt ledsen för allt som hände för snart ett år sen.
Jag trodde inte ätstörningen skulle grabba tag i mig så hårt.
Även om jag hade vänner som varnade mig för det, för några år sedan.
"Om det tar slut mellan er.. då kommer du nog bli sjuk igen.?"
Ja, för jag var aldrig frisk under vår relation.
Detta kan låta virrigt för er som inte vet något om min historia.
Jag kommer senare, framöver skriva ett inlägg om det som hände.
Ur min synvinkel.
Jag har inte skrivit ut något om det tidigare för att jag varit rädd för att kanske finns det fler som läser som vet vem jag är.
Och jag vill INTE skuldbelägga någon.
Ingen piece of cake, at all.
Kommentera