Denna bild beskriver klart och tydligt hur känslan och mitt mående har varit idag.
Under så många år, månader, dagar, timmar, minuter och sekunder så har jag fokuserat,
ältat, gråtit, inte kunnat andas, räknat, hållt koll, haft kontroll, tappat kontroll..
Listan kan göras oändlig av all energi jag lagt ner på att vara sjuk.
På att vara ätstörd.
För det är så, jag är ätstörd. 
Och jag har gjort det till mig, inte något jag har drabbats av utan något jag är.
 
Jag har idag, tagit mina första stora steg.
Jag har suttit hos min terapeut och gråtit en hel timme.
Vad jag har gråtit över?
Att jag håller på att säga adjö och farväl till något som för mig är precis som hemma.
Som för mig är så tryggt och underbart samtidigt så påfrestande, hatat och dödande.
Energikrävande.
För första gången på över 5 månader har jag nu gått upp endel i vikt.
För somliga, endel, kanske 1,5 kg inte är mycket.
Men för mig är det mer än bara kilogram på vågen.
Det går inte beskriva ångesten, känslorna och hatet.
Det går inte hur mycket jag än skulle använda mitt vokabulär.
 
 
Jag vet att det är vägen jag ska gå.
Att det faktiskt är anledningen till att jag har sökt just hjälp.
För att jag är sjuk och för att jag "behöver" och ska gå upp i vikt.
Varje gång jag kommit ett steg fram så har jag valt att ta två steg bakåt.
För att inte förlora det tillstånd jag är i.
För att få vara säker.
Men jag har nu kommit till den punkten att det inte håller längre.
Jag har ingen aning om hur min kropp mår..
Men jag vet att tänderna faller snart av, eller ruttnar.
Att jag är ständigt trött och sover knappt på nätterna.
Att all mat jag slänger, spyr upp är ett tomt hål på mitt bankkonto.
Och att livet som inlagd aldrig skulle kunna vara ett liv.
 
Så jag står här, vid det vägskälet än idag, med benet på ena siden och ett ben på andra.
Ska jag ta två steg bakåt igen och hoppas på att tänderna håller, kroppen orkar och livet ska börja?
Eller ska jag våga stå ut, äta mer och våga släppa på kontrollen för att se siffrorna växa? Att jag ska växa?
Att börja ta ansvar över livet igen.
Kunna göra grejer, tatuering, resa.. träna?
Men vad händer om vågen aldrig stannar?
 
Jag går in på hennes rum och bara lipar.
Knappt kan andas.
Jag har ju helt ärligt aldrig behövt stå upp för min sjukdom som jag har behövt göra idag.
Därför har jag heller aldrig behövt sitta där i ångesten som jag så länge har undvikit.
Som sagt, ett steg fram, två steg bak.
Och det har ju fungerat, tills idag.
Jag orkar ju inte hålla på såhär mer.
 
Tårarna bara sprutar och faller ner i mina händer som jag begravt mitt huvud i.
"Emma, hur är det?"
Det är en lång tystnad och jag får knappt fram orden.
"Jag vet ju vad jag måste göra, fortsätta, men jag vet inte om jag fixar det.. jag har gått upp massvis.."
"Bara att du sitter här nu och är så ledsen över att du gått upp, och inte är glad över det istället.. det säger rätt mycket om ditt tillstånd och din vilja att vilja bli frisk Emma."
 
Jag vet att hon har rätt.
"Det du måste göra helt enkelt är att bestämma dig. För det jag hör av vad du säger är att du inte har bestämt dig än..Då hade du inte varit såhär ledsen.."
 
Jag känner mig som 80 kilogram fortfarande trots att den vikten inte har funnits sen förra året.
Men känslan är så stor och stark. Så kraftfull att när jag väl ser mig i spegeln är jag vilse.
Hur kan jag se men inte känna?
 
När jag stiger ut ur hennes rum och har vägt mig även där så frågar hon om jag är suicidal.
Om jag har självmordstankar.
Jag gråter igen.
"Det är inte så att jag planerar något men .. ibland tänker jag bara att jag pallar inte med skiten mer.."
Hon ger mig ett akutnummer.
"Så fort du känner så igen eller tänker så ringer du mig, eller detta numret, kan du lova mig det?"
Jag nickar.
"Är du okej nu när du åker?"
"Det är inte alls okej men jag överlever."
 
Ja, jag överlever 1,5 kg.
Men, det har aldrig varit såhär svårt.
Såhär tungt någonsin.
För det är nu eller aldrig.
 
Jag måste kämpa.
Inte för någon, något utan för allt.
Ge mig styrka.
Något att borsta av skit anorexin med.
För aldrig i mitt liv har jag varit med om något så kraftfullt och svårt.
'
Men hade det varit lätt hade jag nog inte befunnit mig i denna situtationen.
Så, bilden talar för allt idag.
 
Fokusera på vinsten, istället för förlusten....

1 kommentarer

Maja

04 Sep 2013 19:04

Jag måste säga att jag, trots att jag inte känner dig, är galet stolt över dig och hoppas att du fortsätter kämpa och får motivation! Ingen ska behöva känna så här! Ingen!
Kämpa på nu Emma! Vi finns här och är med dig genom dina fantastiska texter!
Du skriver så himla bra!
Kram från Maja, 14 år

Kommentera

Publiceras ej