Jag märkte hela tiden att något var fel.
Efter en natt full av svartsjukedrama från min sida, och tröttsamma "Nej, det har inte hänt något, nej jag är inte intresserad av henne Emma." från hans.
Så vaknar vi upp.
Jag vaknar bredvid han, personen och killen jag bott tillsammans med i fyra år.
Han som tog mig under sina vingar.
Jag hann inte mer än att komma ut från behandlingshemmet i Varberg så träffades vi och blev blixtkära.
Han tog på sig ansvaret att vara både min pojkvän, vårdare, bästa vän, förälder.. ja allt som fick mig att slippa ta ansvar för mitt eget liv och mina egna val. Det var aldrig menat att bli så. Utan det bara föll sig naturligt hos honom att vilja hjälpa. Och jag tänkte mig inte för, för jag behövde ju fortfarande hjälp.
Vårt förhållande var väldigt vackert.
Det präglades av respekt för varandra och en stor portion humor varje dag.
Kärleken de första åren var väldigt stark och oehört fin.
Vi älskade varandra.
Vi var allt.
Pojk-flickvän.
Sambo.
Bästa vänner.
Vi älskade varandras sällskap.
Åren gick.. 3 år blev till 4 år.
Och visst fick vi kämpa ibland för att hålla oss vid liv.
Ibland mer än andra gånger.
Han hade varit på jobbfest.
Och jag brukade inte vara speciellt svartsjuk men den här gången av alla var jag det.
Jag behöver inte gå in på detaljer.
Vi stormgrälade den natten han kom hem.
Jag hotade med att flytta.
Jag till och med packade en väska och var beredd på att ta volvon och bara köra.
För min magkänsla av att han gjort snesteg eller odlat känslor för en annan var så stark.
"Jag vill inte vara tillsammans med dig om det ska vara såhär?"
"Gör du slut?"
"Ja, om det är såhär det alltid ska bli.."
Jag blir tyst och det är en kniv rakt in i hjärtat.
Vi pratar efter ett tag ut, han gråter.
Jag gråter.
Vi somnar.
Men morgonen efter ger vittne på att det aldrig kommer bli som förut mellan oss.
Något har förändrat honom.
Han är långt borta.
Jag gör frukost med frallor, ägg, jag köper blommor som för att be om ursäkt.
Han ser mig knappt i ögonen när vi pratar.
Och när han väl gör det är där inget tecken på kärlek alls.
Som om jag är någon bekant.
Som om jag är någon han inte längre älskar.
Detta pågår i några dagar.
Och en kväll, när jag står naken och ska hoppa in i duschen släpper han bomben.
"Ibland känns det som om vi är bättre som bara vänner.."
Jag faller.
Långt ner i mörkret.
Jag minns inte speciellt mycket.
Mer än att jag skriker.
Och jag slår på honom.
Jag är naken med duschvattnet rinnande längs kroppen där jag sitter.
Han försöker få kontakt med mig.
Men allt jag kan känna är hur hela världen rasar.
Han försvinner hem till sina föräldrar för en paus.
Jag är lämnad kvar.
Dagarna som följer kan jag inte återkalla.
Jag varken åt.
Sov.
Jag jobbade inte.
Och jag levde i hans tröja.
Någonstans kom en av mina vänner in i lägenheten.
Förskräckt.
Och kramandes.
Mer vet jag inte än idag hur jag tog mig igenom den värsta veckan av att inte veta om han ville fortsätta eller inte.
Det var bara kaos.
Men jag minns att han tog sig tid för att komma och göra slut ordentligt.
Och att jag tyckte det var okej.
För att jag inte heller ville vara sambos längre.
Jag vet att de första månaderna bröt jag jämt ihop när jag duschade.
Antagligen för att jag föll där, i duschen.
Och alla plågsamma minnen gjorde sig till känna.
Det är snart ett år sen allt snurrades igång.
Sen vår fina saga tog slut.
Det jobbigaste idag är att jag förlorade inte bara en pojkvän.
Jag har förlorat min allra bästa vän.
Och jag vet inte hur jag ska göra ett avslut där.
För jag har aldrig träffat någon som förstått mig så bra.
Eller någon jag har haft så roligt ihop med.
Kanske någon dag kan vi bli vänner igen.
Tills dess så får jag helt enkelt jobba på alla minnen.
Bearbeta då jag valde att spy varje dag och svälta mig själv istället för att faktiskt ta tag i sorgen jag hade.
Jag skyllde jämt på, när andra människor i mina närhet uppmanade mig till att äta, att detta var mitt sätt att bearbeta uppbrottet på.
Detta är historien om hur jag hamnade där jag är idag.
Det är inte hans fel och kommer aldrig att bli, att jag har en sjukdom.
Men det är en anledning till varför jag föll i den igen.
Detta är historien om den vackraste kärlekssaga, som tog slut.
Den var vacker, den var fin, den var stark.
Men den höll inte hela vägen.
Och det måste få vara okej.
Att den dog.
För ibland, måste bra saker dö, för att bättre saker ska födas.
Och när jag blir frisk, så kommer jag både ha erfarenhet nästa gång.
Och jag kommer antagligen vara starkare.
Starkare än någonsin.
Kommentera