Vilken bra dag det har varit denna dag.
Den började så tung.
Jag låg kvar i sängen länge och ville verkligen inte öppna ögonen till en ny dag.
Full av kamp och ångest.
Tänkte att det vore bättre att ligga kvar, svälta, tyna bort.
Men så lätt ger jag inte upp.
Jag öppnade ögonen, reste mig upp.
Gör som jag alltid gör - kollar på kroppen för att se om jag lagt på mig något.
Och ja, efter gårdagens misslyckande så är min mage fortfarande svullen.
Men jag går upp, sätter på kaffet och går ut på hundarnas morgonpromenad.
Jag äter frukost, fast jag vet att det är vägning idag.
Och jag känner det på mig, att jag har gått upp.
Så står jag där på vågen och på knappt en vecka har jag gått upp 2.5 kg.
Jag bryter ihop.
Faller.
Hatar.
Älskar.
RUS i kroppen.
Seger.
Förlust.
Jag bestämmer mig för att det är en seger.
Trots att jag skippade lunchen, så gick jag in och köpte nötter i affären.
I väntan på lunch liksom.
Jag sitter och pratar med henne en timme om siffrorna, ångesten men längtan till det riktiga livet.
Mitt liv börjar hos mig.
Enbart mig själv.
Jag är den enda som kan bestämma vad mitt liv ska innehålla och hur det ska se ut.
Och jag vill ha ett liv, bestående av lycka, kärlek, träning, bra mat och ingen fokus på kroppskomplex eller fett.
Eller kolhydrater heller.
Jag är rätt nära mitt mål nu.
Därför vägrar jag ge upp för denna sjukdom.
Jag är den enda också, som kan bestämma över min framtid.
Och jag vill ha en sådan.
En framtid alltså.
En framtid alltså.
På riktigt nu.
Jag fixar allt.
Alltid.
Tankarna kan gå och dränka sig i toalettstolen.
För dit går jag aldrig in mer för annat än det normala behovet.
För dit går jag aldrig in mer för annat än det normala behovet.
Kramar.
Heja heja.
Kommentera