Jag är där precis i tid.
Sitter och väntar i den stora salen idag istället för mitt vanliga ställe.
En dörr öppnas och ut kommer hon.
Ett välbekant ansikte.
Hon har haft semester, ser utvilad ut och är som alltid fint klädd.
Idag bär hon svarta byxor, snygg topp och kavaj som framhäver hennes former.
Hon går mot mig med ett snett leende.
"Det var inte idag du skulle till mig väl?"
Jag vill säga ja.
Jag vill sitta ner med henne och bara.. känna mig ombrydd.
Men jag skakar på huvudet.
Det är dags för min fjärde (?) psykiatriska bedömning.
Med ytterligare en ny person.
Och jag sitter och väntar.
Det går nästan en kvart för mycket.
Det öppnas en ny dörr, och ut kommer en lång kvinna.
Stora bröst och lite för mycket godsaker.
Hon ser snäll ut.
"Emma?"
Jag ler svagt och tar henne i hand.
Hon frågar hur jag mår.
Hur jag äter.
Vad jag väger.
"Du är nedstämd...? och ledsen.. jag märker det."
Hon bryter lite från sitt modersmål.
Kan det vara bosnien?
Hon pratar om mediciner.
Sjukskriving.
Behandlingar.
Hon frågar om Capio i Varberg.
"Du är mitt ansvar och jag vågar inte skicka hem dig förrän jag har gjort något för att hjälpa dig."
Jag skäms över min situation.
Att jag blivit diagnostiserad med depression, anorexia med bulimisk form.
Hon vill skriva ut anti-depressiva.
Sätta mig på heltidssjukskrivning.
Men kanske halvtid är bättre.
Vi enas om 25%.
Vi tar pulsen som är låg.
Vikten, jag som inte vägt mig på länge, har gått ner 1,5 kg.
Och hon tar blodtrycket som hon tycker är lite för lågt.
Innan jag går ut från rummet, så sa jag åt henne att jag skulle tänka på sjukskrivning.
Att jobba inom handels och sjukskriva sig innan jul är inte populärt.
Och jag hatar att jag ens tänker så.
För egentligen är inte jag jobbet, jobbet är inte mig.
Och helt ärligt hade det varit underbart att slippa skiten.
Stressen och alla krav utan ett piss mer i lön.
Men prestationsångesten är så stor,
Vad ska alla tycka?
Kommer dem hata mig..?
Jag har idag legat under täcket i 5 timmar.
Vägrat gå upp.
Slumrat om vartannat.
Tackat nej till en vän..
För det känns mörkt just nu.
1 kommentarer
Sanne
20 Nov 2013 22:09
Det finns inget viktigare än att du själv blir frisk och att du en dag tar dig loss från anorexian. Jag tror du måste gå all in och fokusera helt på det för att kunna bli frisk. Så gjorde PT-Fia. Och Tyra Sjöstedt. Den viktigaste personen i ditt liv är DU! Det viktigaste är att du blir frisk! Att du kommer tillbaka! Så satsa och lägg helhjärtat all din tid på att bli frisk. Investera i din hälsa. Det förtjänar du!
Kommentera