Försöker gå.
Allting går långsamt.
Benen verkar ansträngda för varje steg.
Långsammare.
Det värker lite i armarna.
Jag bar en kartong med godis i.
Och det värker i mina armar som om jag gjort ett gympass.
Fast jag har bara gjort mitt jobb.
Försöker öppna en låda nötter.
Orkar knappt öppna lådans överstida.
Detta är något jag klarade av utan att blinka eller tänka på det för ett halvår sen.
Idag blir allt en utmaning och ansträngning.
Bieffekter av anorexi står klart och tydligt "muskelsvaghet". Och jag som trodde att det aldrig skulle hända mig.
Det går så långt idag att jag måste sätta mig på kontoret flera gånger och bara sitta.
Det går så långt att mina kolleger bönar och ber på sina knän att jag ska äta.
Och när jag kommer hem och ställer mig på vågen för att se uppgång brister jag.
Jag faller.
I ångest gråter jag.
Varför? Jag är ju fortfarande underviktig även om spegeln säger annorlunda.
"Du har ingen empati för andra än dig själv Emma. Hur tror du jag mår av allt det här?"
Min vackraste mamma.
Hon är arg, ledsen och rädd.
"hur tror du vi nära mår, när allt vi kan göra är att
Stå och se på när du håller på att dö? Du lever på lånad tid. När du ligger där för att din kropp är så trasig, kommer det ha varit värt att se ut som en pinne?"
Tips för att acceptera viktuppgång och fortsätta kämpa med maten?
GRÅT
GRÅT
och GRÅT lite till.
Gråt över det du tror dig förlora och gråt av glädje för det du faktiskt vinner med kilorna.
Gråt över tacksamheten att du har stöd och över känslan av att du är på väg tillbaka.
Att du har nära som inte vill förlora dig.
Men gråt inte över att du tror dig vara misslyckad eller värdelös.
För det är precis tvärtom.
Men gråt inte för länge.
Torka tårarna och fortsätt strida.
Det är det jag tänker göra.
Det kommer komma fler tårar, fler ångestar.
Men förhoppningsvis en dag så kommer det ha varit värt det.
Det är iallafall så jag tänker nu.
Nu efter min stora middag.
och nötter till efterrätt.
Kramar
ps. Kan jag, kan du. Ds
Kommentera