Att vara en 23 årig, relativt nybliven singel och bo ensam vore ju en piece of cake.
Egentligen.
Om jag skulle titta på mitt liv utifrån, som en främling så skulle jag anta att det är livets bästa år.
Fyllt av intressen, kärlek, resor, spontanitet, galenskaper, vänner och roligheter.
Men antagligen så tror jag mitt liv hade sett annorlunda ut om jag inte varit drabbad av denna sjukdom.
Ja, det är ju faktiskt en sjukdom.
Jag hade förmodligen haft mer vänner.
Kanske hade mitt senaste förhållande inte tagit slut, eller så hade det det, fast med mer lättsamhet.
Och jag hade nog haft mer pengar, förmodligen.
Kanske mer spontanitet, och utomlandsresor.
Jag hade nog, antagligen, faktiskt haft ett liv.
Det är så jag försöker se det.
Det finns en kille som jag gått på dejt med en gång.
För några månader sen.
Jag gav det en chans.
Men blev rädd så fort han fick intresse.
Han skrev ofta, och gulligt.
Intimt.
Och var seriös, men på.
Jag blev rädd och backade ur.
Jag hörde helt enkelt inte av mig mer.
Satsade på att ta tag i mig själv.
Försöka hjälpa mig.
Bli hel och läkande.
Men så för några dagar sen så har jag ändå tänkt tanken på att träffa någon.
Kanske försöka se mig omkring när jag är ute.
Inte leta, men hålla intresset för män vid liv.
Nu pratar dejt-killen och jag igen.
Jag frågar honom vad som gör han så intresserad efter bara en endaste dejt...
Han svarar att jag är mig själv, har en het kropp och..
VÄNTA här nu, het kropp?
Jag som fått höra hur ful jag är nu.
Hur underviktg jag är, att jag ser ut som ett benrangel.
Och så skriver han att jag har het kropp.
Nu känns dem där kilona att gå upp.. inte lika lockande.
Hur ska jag, tackla detta och göra det till något positivt nu?
Det går ju bara inte.
Allt jag kan tänka, är hur tjock och ohet jag kommer vara om 7 kilo.. fan.
Hur kombinerar jag ett liv där jag ska bekämpa detta.. hitta mig själv och kämpa mot friska jag?
Med ett liv där jag är en helt annan tjej, som i dejtingvärlden..?
Det sliter mig lite itur.
Faktiskt.
Kommentera