Jag har en dröm.
En vacker dag, står jag framför en bunt av främlingar.
Stora som små.
Gamla som unga.
Tjocka som smala.
Långa som korta.
Tjej som kille.
Kvinna, man, tant, gubbe.
Alla är välkomna.
Jag står på en scen.
Med en sådan där headset mikrofon,
Bakom mig på scenen är en vit duk.
Vad den vita duken visar kontrollerar jag med ett knapptryck.
Den ska visa min historia, min kunskap och mitt budskap.
Jag ska förändra.
Hjälpa och stötta.
Inspirera.
Och ge hopp om ett bättre friskare liv.
Efteråt, när sista ordet är sagt hos mig, ska jag ha hjälpt någon, om så bara en.
Jag ska ha utbildat någon, om så bara en enda människa av allihopa.
Jag har något att lära ut.
Jag har något att ge.
Mig själv.
När en person går ut ur salen ska den känna lättnad, ombryddhet, hopp eller kanske bara "Aha, jag förstår."
Det är min dröm.
Drömmen om att föreläsa för andra om ätstörningar.
Om destruktivitet.
Och förintelse.
Men hur man kommer tillbaka till livet.
Att ge andra förståelse, kärlek och känslan av att "Jag är inte ensam."
För så skulle jag vilja att där fanns någon för mig.
Så jag slapp känna mig ensam.
Men för att komma dit, för att hjälpa andra.
Så måste jag helt enkelt hjälpa mig själv.
Nu när jag skriver detta, har jag en enorm ångest i kroppen.
Jag har inte böjt mig framför toaletten på ett tag.
Jag har försökt med all min kraft att vara aktiv mot mig själv.
Jag är trött nu.
Mätt.
Och skrev jag trött?
Det är så lätt att vandra in och spy upp allt mitt hat.
Men min dröm, den är starkare än så.
Kramar.
Kommentera