Så motiverad jag varit.
Så stark jag känt mig.
Det har jag inte gjort på.. ja, någonsin, vad jag kan minnas.
 
Men.
Ja, det finns ett MEN.
Jag lyckas inte fullt ut.
Ärlighet varar längst.
Jag faller titt som tätt i motivationen.
Jag vet att det är ätstörningen som pratar just i den stunden.
Men paniken jag får har inga gränser.
 
När jag var på behandlingshem i Varberg för sex år sedan, så var jag tvungen att lyda.
Där levde vi alla patienter (eller personer, som vi faktiskt är) i en bubbla.
Vi åt det som blev serverat, hade "sitt-tid" efteråt för att inte göra oss av med maten på olika sätt.
Vi pratade med vår egna behandlare varje dag.
Vi sov med vetskap om att telefonen jämte sängen, ledde till jouren som var i ett rum, en trappa ner i huset.
Det var bara att lyfta på luren, trycka en knapp och så hade man hjälp för att ta sig igenom natten.
Vi hade ständigt ögon på oss och att inte äta upp (vi skulle slicka tallriken ren nästan) var inte ens ett alternativ.
Vi var inte tillåtna att resa på oss och gå förrän maten var uppäten till fullo.
Att träna fanns det inte möjlighet till (endast på kvällarna isåfall, och jo, det fanns nog många som utnyttjade det på sina rum för att kunna sova hela natten.)
Det kanske låter som ett fängelse, men det var den finaste plats och säkraste trygghet du kunde uppleva.
Där såg människor varandra för vad de var.
Där kunde kramas delas ut utan någon anledning.
 
Det fanns helt enkelt inte utrymme för att skada, plåga och lida.
Där fanns endast utrymme för läkning, kärlek och hela processen.
Du var tvungen, brutalt, att gå emot dig själv och allt du trodde på.
Du gav bort kontrollen över mat, kalorier, träning och kräkning, planering och evighetstänkande till främmande människor som blev dina bästa hjältar.
 
 
 
"Emma du har ju gått i behandling, du vet vad du ska göra med de verktyg du fick där."
Nej, svarar jag. Jag vet inte.
För där behövde jag varken tänka eller bry mig.
Allt var som det var där.
Men här, här måste jag ta ansvar.
Bli vuxen.
Tänka.
Ta hand om mig själv.
För ingen annan gör det.
 
Därför är det svårt.
För jag vet inte hur man gör.. Jag har ju aldrig behövt det innan under mina 23 år.
Så, hur gör man?
 
Jag har ingen plan för varje dag.
För jag vet inte hur den planen ska se ut.
Men under dessa två veckor sen jag bestämde mig på riktigt, så har jag försökt få in mer positiva tankar i mitt huvud.
När jag vaknar på morgonen så tvingar jag mig själv att tänka att det ska bli en bra dag.
Allt kommer gå bra och jag kommer sköta mig.
 
Men när jag faller.. då faller hela dagen med mig.
Och jag hittar inte balansen.
Den eviga balansgången.
Jag önskar ibland att jag var tillbaka i Varberg.
På Capio.
Men fina tanter, kvinnor, gubbar, män.
Som tog hand om en som om man var gjord av porslin.
Som såg ens själ för var den var.
Inte ens skal.
 
Jag vill nog egentligen bara ta min väska och åka dit.
Tyvärr går det inte.
Men önska kan jag ju alltid få göra..

Kommentera

Publiceras ej