Jag ser henne i gången.
Vi har inte setts på 3 år.
Endast telefonsamtal då och då.
Hon är inte så lång, har den perfekta hårfärgen (vitblond) med håret ihopflätat.
Det har blivit långt.
Hon bär en lite förstor Canada Goose jacka och står och tuggar på något.
Våra blickar möts och vi ler.
Äntligen ses vi igen.
Hon är en gammal vän från gymnasiet.
En av de bästa jag har.
Hon har kommit för att stanna över en natt.
Idag bor hon i Boden, långt upp åt helvete.
Men det är något med henne som får mig att reagera mer än bara positivt.
Hon är hålig.
I ansiktet.
Nästintill mager.
Hon pratar om motion, mat och ångest kring godiset hon köpt.
På morgonen äter hon en halv smörgås och petar bort något från den.
Det skriker i mig.
Vad hände med den sunda tjejen jag kände?
Hon som var så positiv till allt och inte brydde sig speciellt mycket om en kaka hit, en kaka dit.
När vi är ute och går har hon en tvångstanke om att gå exakta antal minuter.
Precis som jag har på gymmet.
Eller att hon köpte ETT HELT KG godis till oss, och åt hela själv nästan.
Jag känner hur jag tar efter henne.
Kanske borde jag med gå ut och gå minst 2 timmar om dagen.. kanske borde jag med gå ner lite till..
Hon är min bästa vän, men detta mötet gjorde nog inte bara gott.. Det förde med sig en del grubblerier hos mig.
Vi sitter i mammas kök.
Jag har precis ställt mig på min värsta fiende och sett dess dom.
Det är fruktansvärt.
Det är vidrigt.
Jag vet mycket väl, att jag borde bli så glad.
Hoppa.
Kanske till och med jubla.
Men allt jag känner är hur det stora mörka molnet i mig fylls av avsky.
Det är 6 kg upp nu sen i somras.
Det är 6 kilogram.
Mamma får spader.
Säger saker jag måste få höra.
"Hur tror du vi mår? Vi som älskar dig mest? Alla dessa svängningar du har.. vi älskar ju dig."
Jag försöker ta till mig.
Försöker få in ordens innebörd i mitt inre.
Och kanske mår jag lite dåligt för att jag inte ätit något på hela dagen.
Eller för att jag bara sårar.
För en sak är säker.. mina känslor för dem jag bryr mig mest om, och älskar, har inte dött.
Dem är starka.
Och idag när jag åt min middag med all min kraft, så tänkte jag på mamma.
För ibland, kanske alltid, är det lättare att kämpa för andra än för sig själv.
Du ska dö anorexia nervosa.
Jag ska bara klura ut hur.
Kommentera