Det droppar.
Salt vatten.
Ner från ögonen.
Ögonens tårkanaler och rinner ner på de torra kinderna.
De är beviset på såren därinne.
Minnesbilder efter minnesbilder.
Det fortsätter rinna, mer och mer.
Mycket.
Jag gråter tills där inte finns mer tårar.
Tills ögonen är ömma.
Helt slut.
 
Jag har inte gråtit så, på väldigt väldigt länge.
 
I en svag minut funderade jag till och med på att ta upp telefonen och ringa..
Ringa efter hjälp.
 
Jag känner mig otroligt ensam.
Utan stöd.
Utan en famn,
Utan någon som säger att "Allt kommer bli okej, allt kommer bli bra."
 
Och nu droppar det igen..
 
 

Kommentera

Publiceras ej