Natten till Julafton.
Den var spänd.
Förväntasfull.
Pirrig.
Lite sådär nervöst på något vis.
Man skulle vara fin.
Och man längtade till den årliga julfrukosten.
Med risgrynsgröt, kanel, socker och sirap.
Vid sidan om skinkmackor och julmust redan på morgonen.
Ibland hade man något på skinkan, kanske rödbetssallad men oftast senap, iallafall för de äldre som lärt sig tycka om det.
Det var hela familjen.
Och vi tävlade om mandeln i gröten som mamma fiffigt gömt i någons tallrik.
Den som fick mandeln, fick en marsipangris som mamma arbetat med själv.
Man skulle längta till Kalle Anka och fikat som hörde tiill.
Sju sorters kakor.
Julmust och glögg.
Mest av allt.
Och spänningen i luften för vad det kunde finnas i alla paketen man skulle få.
Julafton, man skulle vara snäll mot varandra.
Hålla sams med syskonen och hjälpa till med dukning inför julbordet.
Det var en dag för familjen.
Man åt helst tre vändor, så mycket av all älskade mat.
Och ingen tyckte man var glupsk.
Allt hemmagjort julgodis.
Knäck, kola, daim.
Fudge.
Det var en fridens dag.
En underbar stämningsfull dag, med sin familj.
Idag.
23 år gammal sitter jag själv på julaftonens kväll.
Lyssnar på nyheterna på tv4.
Jag har varit hemma hos mamma.
Efter att ha jobbat på jobbet till 14.
Min styvpappa och lillebror firade med oss.
Hemma hos mamma.
För numera är dem skilda.
Ingenting är som det brukade vara.
Det är inte ett stort pyntat hus, som doftar mat och apelsiner fulla med nejlikor.
Inga tradtioner som hålls längre.
Utan alt är som det inte ska vara.
Någonstans.
Inom mig.
Är jag nog väldigt ledsen för det.
För att inte samlas en full familj och vara tacksamma tillsammans.
Att inte ha en stämningsfull förväntan hängandes i luften.
Att inte skåla in julen ihop.
Att inte få vara.
Där sitter vi.
Mest för att.
Och firar? Knappt.
Vi gör det bästa av situationen av två föräldrar som skilt sig och en lillebror som fortfarande är i tonåren.
Jag vet att jag inte behöver.
Och jag vet också om, att jag endast pillat i mig en halv smörgås på hela dagen.
Så jag äter.
Det smakar underbart.
Jag tar igen.
Och igen.
Sen är det nog.
Jag vet om, att ångesten kommer dra ner mig i det svarta.
Och det gör den.
Men jag vågar inte gråta, skrika eller skaka.
För deras skull.
För de två personer som vill mitt allra bästa.
Så jag håller det inom mig.
Tills jag, halv nio på kvällen kommer hem till en tom lägenhet.
En tomhet ingen kan fylla.
Inte längre någon sambo att ta igen dagens firande med.
Inte längre en andra familj att äta ett andra julbord hos.
Inte längre någon.
Förutom endast jag.
Det är natten till julafton.
Men julafton har inte längre samma innebörd.
Och kommer nog, aldrig ha det heller.
(Med risk, för att detta låter som otacksamhet, så vill jag understryka att jag ändå, SJÄLVKLART är tacksam för att jag har en familj såklart. Det hoppas jag alla som läser förstår..)
Kommentera