Tankar flyger omkring i huvudet.
Mitt förnuft är starkt.
Men att ignorera känslan av viktuppgång är tröttsamt.
Jag har ju bestämt mig.
Gårdagen började i spyor.
Det brukar sätta statistiken för hur resten av dagen ska gå.
Jag känner mig misslyckad.
Förvirrad.
Och ensam.
Var två frallor för mycket?
Egentligen?
Hur vet jag det?
På mitt senaste samtal bad hon mig föra matdagbok där det också ska stå om jag kräks eller inte.
När jag går igenom dagarna jag hittills skrivit så inser jag hur pass illa det är.
Och det måste jag intala mig varje dag att det är.
Det är så pass illa att jag tror jag kan få hjärtsvikt om jag inte lägger ner nu.
Jag måste helt enkelt ta det på allvar och inte förlöjliga situationen eller förneka.
Det är jag så otroligt bra på. Att ljuga för mig själv.
Tillbaka till gårdagen.
Det tar mig ca 6 timmar att fundera på om jag ska åka och fylla upp skafferi och kyl.
På tom mage och noll kalorier går jag runt i affären och plockar ner varor. Jag har miljontals rätter på gång i huvudet men tycks inte kunna fokusera på varorna jag tar.
11/2 timme senare går jag ut med varorna och fortfarande i ett tillstånd där jag inte har någon koll på vad jag tänkt laga. 1000:- fattigare.
Hon har strängt bett mig att börja äta pasta, ris, potatis till mina rätter. "Du är i så pass kritiskt stadie att du helt enkelt måste våga äta det. Du har inte råd att bara leva på sallad, för då faller du snart ihop Emma."
Jag kommer hem med varorna och lagar i förvirrat tillstånd till kyckling, pasta och champinjoner. Jag äter men jag äter absolut inte upp. Pastan blev boven i dramat.
Men så blir jag stolt. Jag slog anorexin rejält.
Så för att fira detta bakar jag en äppelpaj och bjuder min mamma när hon slutat jobba.
Jag rider på en våg av stolthet och på kvällen vågar jag i all min styrka trycka ner en tunnbrödsrulle med halloumi och ägg.
Det finns en frihet för mig också.
Jag måste helt enkelt bara intala mig själv att jag är värd den som alla andra. Att jag får lov att ta hand om mig. Min själ.
Fast jag oftast känner mig som att världen är så svår att hantera så är nog inte självmord ett alternativ.
Hon ser mig djupt i ögonen.
"Jag har frågat detta förr, nästan varenda gång, hur mycket vill du bli frisk Emma? Hur mycket vill du leva?"
Jag sitter tyst.
Som alla andra gånger hon ställt frågan.
"Jag vill. Men jag vill inte bli tjock."
Idag kämpar jag på!
Både klarat av frukost och lunch i min ensamhet.
Orkade nästan äta upp allt också.
Hejaheja.
Kramar
Kommentera