friskajag.blogg.se

Det bästa sättet att förklara för andra människor hur det är, är att beskriva det som att man bor i en bubbla.

I bubblan existerar bara ens egen värld.

En värld full av självförakt och färgen svart.

Allt du hör är negativa ord.

Allt du ser är negativt.

Allt du kan tänka på är just dig själv.

Alla andra människors känslor, tankar och ord hamnar utanför bubblan.

Det hörs bara dovt därinne.

Du är helt enkelt för låst för att bry dig om något annat, än just dig själv.

Kroppstankar.

Siffror hit, siffror dit.

För mycket.

För tjockt.

ÅNGEST.

 

Det är iallafall lite så jag lever,

Men skillnaden idag är att jag har öppnat min bubbla.

Så jag kan höra.

Kanske kan jag inte se helt hur andra människor ser mig.

Och kanske kan jag inte riktigt höra allt som sägs eller tycks.

Men jag har ändå ett hål i min bubbla, en spricka.

I slutet av min resa ska bubblan inte längre existera.

Utan jag ska höra allt.

Se allt.

Och vara mottaglig för endast positivitet.

 

Siffror ska vara en skitsak.

En obetydlig fis i rymden,

När bubblan är sprucken och trasig, så ska det finnas annat att bry sig om och tänka på.

Det är mitt mål. Mitt långsiktiga mål.

 

Den bubbla vi lever i, den gör oss till fruktansvärt elaka, egoistiska personer,

Vi tänker endast på oss själva, och vi vill gärna att andra också ska göra det.

Bekräftelse och strävan efter perfektion och beundran får oss att tro, att om vi inte fortsätter leva i vår bubbla,

där vi har full kontroll så kommer alla sluta bry sig om oss.

Vi kommer inte att duga.

För vi kommer bli tjocka, fula och misslyckade,

Operfekta och missnöjda.

Men detta är felaktigt.

Vi måste våga vara som alla andra utan att tro att människor runt omkring slutar bry sig om oss.

Vi måste sluta sträva efter beundran och bekräftelse, uppmärksamhet, genom att svälta oss själva,

Även om det så betyder att vågen kommer visa 5 kilo till eller extra, så kanske vi iallafall orkar leva livet med dess tillbehör.

 

Utan bubblan är en främmande och läskig tanke.

Men kanske är tanken på att vara en självupptagen, svältpåverkad fitta inte speciellt tilldragande heller?

 

Vem är vi utan vår ätstörning? Utan våran betryggande säkra bubbla?

Det vet vi inte, men det skadar inte att vara nyfiken och låta nyfikenheten hjälpa oss ta reda på vilka vi är, om vi inte är ätstörda.

 

Jag tänker sluta försöka vara självisk.

Och bry mig mer om hur andra mår Och vad som händer där ute i världen.

Tänker du?

 

 

För bubblan börjar bli svår att andas i.

 

(Nu när jag skrivit allt detta, så har jag också haft en bra matdag med näring. Jämför mitt mående med mitt mående igår så är det betydligt klarare idag. Det är något som jag ska ha i tanken, att ju bättre jag äter, desto lättare är det för min hjärna att tänka klarare.)