Regnet öser ner utanför.
Himlen är grå och den gråter tårar i mängder, tårar som faller på mig.
Tårar som kommer med kyla och endast några få plusgrader.
Vilken kontrast.
Sverige leverar inte lika bra som Turkiet.
Varken i väder eller i psyket.
Jag är medveten om att jag måste acceptera mina val.
Min semester som var så bra, förstörs av mina skrikande plågoandar så fort jag sätter mina fötter i himlens regn.
Sveriges mark.
På jobbet möts jag av blickar.
Jag ser vad de tänker.
Det är inget jag inbillar mig utan det är något jag ser.
Jag har lärt mig tolka människors blickar utan att de behöver säga något.
Jag vill skrika ut till dem att det är okej att bli fet på semestern.
Att de får inte döma mig nu.
Döma tjejen som en gång satt där med salladen i lunchrummet och grät inombors.
Se ner på henne när hon hade ont i ben och kotor av att sitta på en stol.
Eller förakta henne när hon en gång var konstant frusen, hårlös och blå i huden.
De får bara inte äcklas av mig nu.
Och jag vet någonstans att jag borde inte bry mig om det - vad andra tycker om mig och min kropp.
Men det gör jag.
Och det svider och det gör ont.
Ont att kläder inte passar som de gjort, ont att kinderna är som kuddar och att höfterna väller över byxliningen.
Det svider i min identitet och jag har funderat många gånger på att trilla tillbaka.
Att få tyna och bara tyngdlös.
För denna tunga tyngd är svår och slitsam att bära.
Nu när vardagen är sitt vanliga jag, blev jag likaså.
Mina tankar är mörka och jag är sällan glad.
Trots att jag nyss låg där på stranden, fri som en fågel.
Minnen för livet.
Så är det mörkt i själen.
Och jag har inte längre något att se fram emot.
Allt likadant - allt lika ensamt.
Jag vande mig vid att ha mamma där att prata med och umgås med.
Nu när jag kommer hem efter en arbetsdag så är det tyst - ensamt.
Och ingen vän att se.
Ensamheten måste ändå vara värst.
Så när himlen öppnar sig och gråter.
Så gråter jag också.
Ösregn på hög nivå och grått har blivit en vardagsmelodi.
...
Kommentera