Varenda tugga, varenda kalori.
Vartenda sekund, minut, timma, klockslag.
Allt.
Det är nerskrivet för att blottas.
Kollas igenom och korrigeras.
Hon läser, dagarna i mat och träning.
Jag väntar på vad hon ska säga över allt jag äter.
"Emma, det här ser verkligen jättebra ut.. verkligen. Jag kan inte se att du ska ändra på något."
Min hjärna är i chock, tankarna vilse.
Hade hon sagt att jag åt för mycket så hade jag ju vetat varför, varför jag ser ut som jag gör idag.
Men tydligen äter jag precis så som det ska med tanke på min träning och aktivitet på jobbet.
Så vad gör jag då som är fel? Om jag nu gör något fel.
Jag försöker se det på två sätt.
Om jag enbart äter protein och sallad som förr, så kommer jag aldrig leva fullt ut någonsin.
Men ändå kanske inte gå upp mer i vikt.
Så jag kommer vara förevigt sjuk i sinnet men ha en kropp som har näringsbrist men inte lägger på sig mer fett.
Och det andra sättet är ju att jag äter allt, klarar allt och utmanar mig själv för att leva fullt ut och inte behöva få ångest om jag blir bjuden på något jag förbjuder mig själv att äta.. men då kommer jag troligtvis fortfarande gå upp i vikt.
Min syster frågade mig igår vad som var bäst, väga några extrakilon och va frisk eller väga för lite, smal och va sjuk.
Valet låter ju givetvis självklart.
Men varför ska de antingen va de ena eller de andra? De kan ju stanna nu och lägga sig lite så man slipper hata sig själv för hur mycket man går upp jämt.
Man skäms ju snarare än att man är stolt.
Det om något är ju vansinne.
