Det är onsdag.
Jag är ledig.
Och har ett möte med henne klockan 10:00.
Mitt humör dalar och det tar emot i kroppen att äta.
Så jag äter frukost, för att sedan göra mig av med den.
Det är vägning.
Alltid denna ångest.
Och så går jag dit.
Väntar på samma stol i samma väntrum.
Hon tar emot mig och vi går direkt för att väga mig.
Uppgång.
Illamående.
Tappar förståndet.
Panik, kaosartade känslor flyger i kroppen.
Jag lipar.
Rent ut sagt skriker.
Jag mår skit, nere i avgrunden.
Hon undrar vad jag gör hos henne.
"Jag vet inte."
"Ska vi avsluta här, vill du gå kvar?"
"Nej."
Allt jag kan tänka, känna, se och höra är mina kilon.
"Och du vill inte att jag remiterar dig vidare?"
"Nej."
Jag går ut från hennes kontor.
En isande magkänsla och intorkade tårar i kinderna.
Det är salt och svider när kylan viner i mitt ansikte.
Nu kan ingen bestämma, nu kan jag göra som jag vill, nu kan jag börja på dieter, jag kan gå ner..
Det tar inte en lång stund efter att jag stigit innanför min lägenhetsdörr, som jag undrar vad jag håller på med.
Jag klarar ju inte av det här själv.
Några timmar senare tar jag upp min mobil och ringer till henne.
"Förlåt, men jag fegade ur lite..."
"Man får fega ur, men nu tog du ett ansvar för ditt liv och ångrade dig. Ska vi se på en ny tid till nästa vecka?"
Det är inte lätt när förståndet ger upp och känslor och tankar svärmar över i huvudet och kroppen.
När det är obekvämt med kläder och utseende.
Men jag tänker, tänker inte ge upp nu.
Nu har jag fått klartecken till att börja träna.
Och jag ska sköta mig och göra det med bravur.
Det finns inget jag hellre vill - än att bli stark.
Och snygg.
