Solen skiner och strålarna når mina kinder.
Värmen sprider sig i ansiktet.
Jag blundar.
Musikens toner strömmar i öronen, når mitt hjärncentrum och jag kan vartenda ord av texten.
Det är kanske en av årets hittills finaste dagar.
Men jag kan inte uppskatta solen.
Ljuset eller värmen.
Allt jag kan känna är en enorm saknad.
En extrem sorg.
 
Det finns inte ett enda moln på himlen.
Antagligen har dem letat sig vidare. 
Vidare inuti mig, i min själ.
Det går inte en enda minut utan att tårarna vill leta sig fram i ögonen.
Svida till och strömma ner för kinderna.
Värst är det då jag vrider om nyckeln i lägenhetsdörren och stiger in.
I sju års tid, nästan på exakta, så har hon funnits där för att hälsa mig välkommen hem.
Med sin pyttekropp, med sin stora, glada energi.
En svans som aldrig slutat att vifta.
 
Hon viftade med hela kroppen. 
Liksom rullade av glädje och glädjetjut.
Äntligen är du hemma!
I sju års tid, hur ensam jag än varit, har jag aldrig varit själv.
Hon brukade ligga i mitt knä när jag åt min mat.
Inte för att tigga, utan för att skänka mig trygghet.
Hon brukade envisas så ofta med att ligga under mitt täcke.
Trots att jag hatade att vakna upp genomsvett av den värme hennes lilla kropp utsöndrade så hade jag aldrig hjärta att låta henne sova någonannanstans.
Jag älskade det.
Jag älskade henne.
ÄlskaDE.
Nej.
ÄlskaR.
 
Någon gång ibland när jag slog upp mina blå ögon på morgonkvisten låg hon mitt emot mig.
Med nosen vänd mot mitt ansikte.
Jag tittade på henne, hon på mig.
Hon väntade på mitt god morgon.
Och när hon fick det, sträckte hon ut sig brevid mig och jag kunde känna hennes svans gå glädjedans.
 
Jag saknar henne något otroligt.
Att solen aldrig går fram.
Det är en sorg.
Och det värsta är att det känns mer som ett mörker.
Mer som en kniv i hjärtat hela tiden.
Hon var verkligen mitt lilla liv, mitt lilla allt.
Så underbar, så fantastisk.
En bättre vän och följeslagare, kunde jag inte ha.
Aldrig få.
 
Älskade Lilo. Finaste du.
Jag saknar dig så att jag går itu.
 
 
 
 
Så.
Med det sagt, hur går det för mig?
Jag famlar runt.
Äter mina måltider men börjar bli osäker på min vikt.
Jag har inte stått på en våg på snart 2 månader.
Och för ett tag sen kändes det som att vikten stannat.
Men inte längre.
Jag har fått byta byxor till större.
Och mina arbetsbyxor är tightare.
Jag vill verkligen inte gå upp mer.
Det gör mig nervös.
Jag vill verkligen inte bli tjock.
Och jag förstår inte riktigt hur det kan förändras med tanke på att jag inte äter skräp alls.
Och alltid samma dag.
Det skapar ångest detta.
Men jag vet inte..
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej