Att veta att kilogramen ligger tydligare runt kroppen.
Kläderna sitter inte längre lika löst.
Kanske till och med lite tight.
Att veta, kunskapen, om att det faktiskt syns.
Inte bara känns längre.
 
Att också veta, att det är det du kämpar för.
Att veta att det inte längre ska gå neråt, utan uppåt.
Framåt, inte bakåt.
 
Du vill inte höra kommentarer om det.
Samtidigt som du vill.
Vill ha bekräftelse från andra.
Att andra ska se hur hårt du faktiskt just kämpar.
Fightas.
Slåss.
Krigar.
En krigare!
 
Men så kan en kommentar.
Som sägs fel, bli så katastrofal.
"Du har lagt på dig några kilon va?.. Ja jag ser det, det klär dig!"
Innerst inne vet du kanske att personen ifråga inte menar att såra.
Inte menar att slå.
Men magontet växer.
Och allt, allt du kan höra och känna är, att nu har du blivit tjock.
Visste det hela tiden, jag är tjock nu.
 
Hade personen istället valt att säga:
"Vad stark du är! Du ser så fräsch och pigg ut, så sund!"
Men när det talas om kilon, så vänder du tagarna utåt.
Mår skit.
Och undrar hur du kunde tro, att fett på kroppen skulle kunna vara till nytta för dig.
Att maten du äter, sätter sig överallt är ett faktum.

"Syns det mycket eller..?"
Osäkerhet.
"Nja, alltså jag kan se det i ansiktet framförallt, där märks det."
Panik.
Kaos.
Känslor svämmar över.
 
Men.
Så slår du, krigar lite till.
Vänder det med all din kraft till något positivt.
Jag mår bättre nu.
Jag orkar mer nu.
Jag vill mer nu.
Jag är starkare.
Just idag.
Jag vill inte må skit mer.
 
Krigare förblir du.
I ett krig som du ska gå vinnare ur.
Vare sig med 5 kilo upp eller 10.
För det sitter inte där.
 
(Hur mycket jag än känner att det just sitter... där. Siffrorna..)

Kommentera

Publiceras ej