Idag är det ingen vanlig dag.
Idag är det den 6 april.
Och det innebär att jag har varit kräkfri i 2 månader.
Det är galet.
Det är oslagbart.
Och vet ni? Det är så skönt.
Jag tog tag i mitt liv.
Valde att göra en förändring, med all rädsla för vad det skulle innebära.
Det skulle innebära viktökning, förändrat utseende, mat i mängder och ångest utan dess like.
Det skulle behöva shoppas nya kläder och framförallt, en acceptans.
Om att just förändras.
Utseendet kan jag tjata mig trött om.
Men den viktigaste förändringen, och den som betyder mest för mig, är min insida.
Jag gick från att vilja leva i mitt självhat dag ut och dag in.
Rädslan för att bli tjock höll mig levande.
Att kontrollera mitt självhat i den mån att jag älskade att stå böjd framför toalettstolen varenda eviga dag,
för att känna hur mina hjärtslag hoppade hårt i bröstet, höll mig över ytan.
Jag älskade att hata hela centimeter av mig.
Jag älskade att inte få förtjäna att vara just jag.
Det var det jag levde på.
Min identitet, att krossa mig själv och vara smalare än smalast.
Det var allt jag kunde, det jag var bäst på och det jag trodde var ett liv.
Jag älskade känslan av lätthet efter varje kräkning, av att lägga mig i sängen med outhärdig hunger i magen.
Med vetskapen att jag skulle tappa fler kilon.
Och bli smalare än smalast.
Just ordet smal är ett starkt laddat ord, precis som ordet tjock.
Det var ett liv för mig, att inte orka lyfta en endaste kartong med chips på jobbet.
Att inte vilja vara med någon jag kände för att istället sitta hemma, i ensamhet och kränga massvis med kalorier.
Med mitt självhat, med mitt medvetande om att jag förtjänar inte att må bra.
Och jag hade heller ingen lust att ta reda på vad som händer om jag väljer att leva.
Jag trivdes som fisken i vattnet.
Eller?
Nej.
Jag hatade mig själv.
Hela mig.
Och kilona jag gick ner, dem var inte värt en endaste spya.
Inte en endaste minus kalori.
Ingen kontroll i världen.
IDAG däremot.
Umgås jag med vackra människor.
Som är så roliga och ger mig så bra feedback och energi.
Jag älskar att handla kläder.
För att nu passar dem perfekt.
Jag har fått bröst och rumpa utan ben.
Jag går promenader och även om djävulska anorexian hackar på min axel om kalorier hit och dit,
om att öka tempot, så mår jag ändå fantastiskt av naturen och luften.
Jag har en kontroll idag.
Men den är så annorlunda.
Det är en kontroll om mitt liv, om min lycka och min själ.
Om att acceptera den jag är, som person, och inte som ett vandrande skal på gatorna.
Jag lär mig varje dag att ta hand om mig själv.
Vad jag vill göra dagen till.
Jag känner mig stark och positiv till det mesta.
När de där dagarna kommer om att jag saknar det gamla, när ångesten inte vet någon gräns så kämpar jag istället för att ge upp.
För jag börjar tycka om mig själv.
Min insida är ändå rätt vacker.
Jag är en positiv, charmig, rolig, omtänksam person.
Jag är rätt så självsäker, uttåtriktad och varmhjärtad.
Jag är ödmjuk men också ärlig.
Främst ärlig mot mig själv.
Jag är älskvärd och lätt att tycka om.
Och jag vet att många gillar att prata med mig, öppna sig för att jag alltid lyssnar och bryr mig om.
Men jag har endel att jobba på.
Och jag tror aldrig man blir helt färdig med sig själv, utan det finns alltid saker man kan lära sig och kan förändra.
Jag tänker inte sluta kämpa förrän mina hemska demoner är så gott som begravda.
För det är värt vartenda ångestmoln, att få må som jag gör idag.
Med all styrka. Med all kraft. Och förhoppningar. Längtan. Kärlek.
Det går att bli frisk.
Det om något är jag nu, helt säker på.
För jag har gjort något jag aldrig kunnat tro att just jag kunde klara av.
Jag har lossat knuten och sakta men säkert låtit mina vingar känna luftens frihet.
Idag den 6 april.
60 dagar senare så lyser jag.
Och det, mina älskade läsare, det är power och kontroll, om något.
Jag vill också skriva att du är värdefull som du är, insida och utsida.
Precis som alla andra som vandrar på denna jord.
Precis som jag.
Det går om man vill.
Och i slutändan, så vill man skratta, älska och njuta.
Kramar.
Kommentera