6 dagar sen jag skrev.Mycket inom mig har hänt bara på en veckas tid.Jag försöker inte registrera allt jag äter.Jag försöker göra aktiva val.Jag försöker inte låtsas som att jag är som alla andra, utan försöker acceptera saker för vad det är. Insikt kallas det.
Nej jag kan fortfarande inte slappna av när det gäller min vikt.Eller kalorier.Men inom mig, så försöker jag tänka annorlunda kring det. Inte vara lika fokuserad på varenda matbit, utan snarare tycka saker är gott utan att skämmas.
Hon lyssnar.Berömmer mig.Och ler.Det är första gången jag också ler.Ler för att jag nu nästan slutat kräkas helt.För att jag vågar ta kampen och ansvaret över mitt liv.Men så väger vi mig.Och jag har gått ner det jag gick upp.Ena sidan, min sjukdom (jag har blivit ombedd att sätta ord på den delen av mig) är så lÄttad.Men jag, Emma, jag gråter faktiskt av en uns besvikelse.Jag som klättrat högre än någonsin.Behållt mer än någonsin.Vågat ta ut svängarna.Varför syns det inte?Hon ser paniken i mina ögon.Tar in mig på rummet igen."Emma, låt inte detta dra ner dig nu! Fokusera inte på siffrorna där utan bara fortsätt. Du är så duktig och har kämpat hårt nu, fortsätt! Vi har ingen aning om vad kroppen kaN ha behövt näringen du äntligen gett den, därför är vikten just nu oväsentlig! Bara kör på åt samma håll!"
Så det har jag gjort denna veckan.Fallit har jag också gjort men inte 10 ggr om dagen längre.
Igår pratade jag med pappa.Han som alltid är så speciell med detta."Hur går det för dig lilla gumman?"Jag är ärlig.Han likaså."Du måste sluta misshandla dig nu. Det är på allvar. Du MÅSTE. Du vill väl ha en framtid? Nu är du nära på att inte ha någon.."Hans ord slår hårt i bröstet."Det är mycket som blir fördärvat, vissa saker kanske inte ens går att reparera"Jag vet.."Jag älskar dig."När han säger orden vill jag vara hos honom, sitta i famnen och gråta."Kan du inte tänka på det? Så fort det är jobbigt..? Tänk då på det jag säger till dig. Att jag älskar dig och vill ha dig i livet."
När vi lägger på, vill jag inget annat än att bli frisk.
I helgen nu som var, var jag på tok för berusad för mitt eget bästa. På natten när jag kommit hem ramlade jag handlöst bakåt i mitt badkar, naken. Allt slår i. Och jag gråter efter mamma.Tanken slår mig att om jag inte vart underviktig så hade det nog inte känts så mycket.
Idag just nu sitter jag i soffan.Med världens magkatarr.Jag surfar runt på tatueringar.Jag har bestämt mig för att när jag blivit friskförklarad, så ska jag göra en tatuering.För då kan jag verkligen stå som en segrare.

Kommentera

Publiceras ej