Jag ser honom på långt håll.
Jag möter hans blick.
Han vägrar erkänna mig.
Förrän jag är nästan framme vid honom.
En snabb kall kram.
Kallprat.
Något i ögonvrån.
Hon.
Med kundvagn.
 
En kram till.
Fast jag vill skrika, "Du rör fan inte mig din fitta."
Kallprat.
Någonstans uppfattar jag tillsammans.
Flytta ihop.
Ett par.
 
Alla lögner.
Jag är grundlurad.
Förd bakom ljuset.
Bedragen bakom ryggen.
Äntligen.
Jag visste detta hela tiden.
Fast alla sa "Nej han skulle aldrig kunna göra något sådant Emma, släpp det."
Jag hade alla rätt.
Man ska, jag ska, aldrig ignorera min magkänsla igen.
 
I 10-11 månader har jag inte ens levt.
Jag har hankat mig fram dag ut och dag in.
Jobbat med hinder som uppstått längs vägen sen separationen.
Med den ständiga magkänslan krypandes i kroppen att något inte stämmer.
Och det oändliga hatet till min egna person, att jag inte duger.
 
Nu kan jag för första gången släppa det.
Han är idag ingenting för mig.
Och jag kommer inte se tillbaka på tiden med honom, med glädje.
Jag kommer inte nämna hans namn mer.
Jag ska sluta vara bitter, och låta det förflutna vara just historia.
Shit happens.
 
Men what goes around comes around.
Jag är vinnaren här.
Och jag är glad att jag har positiva människor omkring mig och inte bara rövhål.
Det är dem människorna jag fokuserar på, lägger min energi på.
För det är dem som förtjänar den.
 
Och jag förtjänar bättre.
Det är bara ett faktum innan något ont drabbar sådana personer.
Och då kommer inte jag stå där och tycka synd om dem.
För då är jag upptagen med mitt egna liv.
 
 
 
 
Hur det går för mig och min kamp?
Inte bra.
Inte bra alls.

Kommentera

Publiceras ej