Människor är glada.
Alkoholen flödar och trots att klockan inte är mer än bara barnet så är många redan för berusade.
Alldeles för runda om fötterna.
 
Jag är inte en av dem, iallafall inte än.
Jag vågar inte häva i mig för mycket, inte på grund av rädslan för att skämma ut mig.
Det gör jag sällan som full.
Utan för att det bjuds på julbord, buffé.
Hur mycket ska jag ta? Vad kan jag tillåta mig att ta?
Vad kommer bordet bestå av?
Vad kommer alla tycka och tänka? 
Tänk om jag äter för mycket?
 
Jag vet med mig att jag hållt på kalorierna hela dagen.
För att orka med kampen vid bordet.
Det är personalfest.
Och jag har våndats över detta i månader.
Så länge jag vetat om att det är julbord detta året, och inte servering.
 
Jag vet att ingen kommer tvinga mig att äta.
Ingen kan någonsin göra det.
Men jag vill ju.
Bevisa för alla att jag är precis som dem.
Fast ändå inte.
Jag tror inte dem tänker på det så som jag gör.
Analyserar och beräknar.
Ångest.
 
Det bjuds på sill, lax.. såser.. kött..
Jag väljer lite av allt förutom sillen.
Min hunger har ingen nöd.
Så jag tar lite av allt.
Äter och pratar med folk vid bordet.
För jag ska vara precis som dem.
Laxen var gudomlig.
Och jag bråkar med mig själv om jag ska våga ta mer - eller inte?
Någon säger åt mig att det är okej när jag påpekar att den var god.
Så jag tar en liten bit till med dillmajonnäs.
 
"Nu måste vi verkligen dansa av den här FETA maten."
Det är en överviktig tjej vid mitt bord som vräker ur sig denna kommentar.
Och jag finner mig själv med huvudet i toalettstolen några sekunder senare.
Med tankar om att dans inte kan förbränna allt fett.
 
Det är efteråt, när jag ligger hemma i sängen som jag skäms.
Skäms över att jag inte kunde låta bli att ta lite till.
Eller att det var kommentaren som fick mig att hulka.
 
 
 
Det är onsdag morgon.
Och jag fick helgen på mig att bestämma mig hur jag ville ha det.
Gå på mediciner.
Sjukskrivning.
Inläggning.
Klara sig själv.
Men jag har ju bestämt mig.
Så har jag ju sagt förr - och skrivit här.
Att jag ska bli frisk.
Men vissa dagar, är det precis som om jag inte vet om att jag har en sjukdom.
Det är dem dagarna jag försvinner i min bubbla.
Begraver mig i min ångest och mina mörka tankar.
Självdestruktiviteten är det enda som fått mig att andas, att överleva min vardag.
 
"Jag har bestämt mig att nu får det vara nog. Jag har bara ett liv, jag får inget mer efter detta. Och ärligt talat orkar jag inte 13 år till. Jag kanske inte ens har 13 år till om jag fortsätter."
Hon skiner upp.
Och jag har så rätt.
Jag har ägnat mer än halva livet åt detta. Nu får det vara nog.
 
Kampen är svår.
SÅ SVÅR.
Men nu är det fan nog.

Kommentera

Publiceras ej