Signalen är stark och ljuder med irriterande toner i mina öron.
Det är mörkt, och när jag öppnar ögonen är det lika mörkt ändå.
Solen har inte heller vaknat.
Ska jag, ska jag inte...
Jag borde.. men jag orkar inte...
Jag stannar hemma..
Nej.. jag måste för min skull.. för pengarna..
Måste jobba..
Så jag går upp med tunga steg och gör det jag alltid gör på morgonen.
Sätter på kaffet och går på toaletten.
Orkar knappt sminka mig.
Går ut genom ytterdörren.
Ut mot ännu en dag.
Jag vet att jag måste göra det.
För min skull.
Men helst vill jag låtsas som att allt är bra.
Jag vill inte vara svag eller feg.
Men ärlighet varar längst.
Min chef är där redan vid åtta på morgonen och jag säger till honom att vi ska prata.
Vi går in på hans kontor och jag pressar ur mig varje ord.
Om diagnosen depression, om mediciner.. om sjukskrivning.
Efter en timmes prat kommer vi överens om att jag ska försöka hålla mig kvar över ytan på jobbet.
Och få all hjälp jag kan.
Men någonstans har inte stenen i bröstet släppt.
Jag vet att helttidssjukskrivningen är åt helvete.
Jag skulle endast gå upp för min hunds skull, sen gå direkt under täcket igen.
Ändå är det, det enda jag vill göra.
Sova, och sova länge.
Idag har jag varit stark.
Ruskigt stark och att blotta mig på det viset jag gjorde idag, ger mig ändå mer styrka.
Något som jag gjorde för mig.
Som stärkte mig.
Jag har klarat av både lunch och nu middag samt frukost.
Vet att sallad inte är något att skryta med.
Men det är det enda jag vill och vågar äta.
Så då får det vara okej.
Slänger in en mysig bild på den personen som får mig kämpa mest.
Får mig att fortfarande gå upp ur sängen och hon får mig till att aldrig ger upp.
Min vackraste hund, Lilo.
Eller som jag kallar henne, Lilosen.
För henne, är jag allt. Och den känslan försöker jag hålla fast vid.
2 kommentarer
J
26 Nov 2013 16:18
Hej. Gud det känns så konstigt att kommentera någons blogg som jag inte känner. Men jag måste. För när jag läser om din kamp och hur du orkar kriga vidare känner jag att jag blir lycklig inombords. Jag har precis fått det bekräftat att det helvete jag lider av är anorexi. Av ätstörningsenheten. Vi är jämngamla du och jag och mycket att det du skriver känner jag igen mig i. Men ibland mäktar jag med att finna någon form av glädje i dina framsteg du gör. Och ett styng av sorg när du känner att du misslyckas. Jag tycker inte att du misslyckas. Jag tycker att du kämpar och jag förstår i mångt och mycket dina känslor, även om man själv anser att ingen kan förstå det helvete man går igenom (och jag förstår och håller med - känner mig ensam med mina tankar varje dag) Men jag finns med dig i din resa. Jag kämpar tyst bredvid med mitt och tänker att det ska gå. Jag ser ju en framtid utan det här samtidigt som jag är livrädd.
Men tack för att du finns och skriver är det jag verkligen vill säga. För mig är du värdefull.
Helen
26 Nov 2013 23:05
Jag kikar in här då och då. Hoppas att du skrivit nåt så det finns ett livstecken. Försöker sända peppande tankar genom luften fast jag inte känner dig. Du har blottat dig för läkare och för din chef, varit stark och ärlig. Du kämpar, men får ändå dåligt samvete för att inte gå till jobbet eller klarar av att bli frisk på egen hand. Du skriver om hur du har det på riktigt och det är beundransvärt. Du ska veta att det är ok att vilja dra täcket över sig på morgonen. Det är inte du som är lat eller borde rycka upp dig. Du är inte din sjukdom, du är inte ditt jobb. Du är du, och just nu är du sjuk och då ska du bara göra det som är bäst för dig själv utifrån perspektivet att du är värd allt det bästa. När jag läser vad du skriver önskar jag att du kunde se mellan raderna av vad du egentligen skriver, allt som du verkligen är och klarar av. Hoppas du kan se det nån dag. Den här kommentaren är en påminnelse om det så du inte glömmer.
Kommentera